Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Sveriges Television visade i början av året under sex veckor programserien "Diplomaterna" på bästa sändningstid. Det var en seriös satsning med ambitionen att beskriva UD inifrån; vad de personer som representerar Sverige utomlands egentligen gör. Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds gav sitt godkännande till upplägget, enda kravet var att utrikesförvaltningen skulle få granska programmen ur sekretessynpunkt, vilket de också fick.

Det var en häpnadsväckande bild av UD som utkristalliserade sig under de sex programmen. Avsnitt efter avsnitt bekräftades den mest vulgära bilden av UD som en samling bortskämda slynglar som sippar cocktails, fraterniserar med värdlandets överklass, sticker huvudet i sanden när det börjar brännas och överlag är allmänt inkompetenta. I det sista programmet får vi möta Klas Ljungberg, andreman på den svenska ambassaden i Förenade arabemiraten. Vi följer honom medan han dricker öl och paraplydrinkar, åker lyxjakt tillsammans med en hov av vackra kvinnor med minimala bikinin. In i kameran säger han:

"Att vara diplomat och behöva bada och dricka cocktail, det är ett rent helvete".

Harald Edelstam antogs som attaché vid UD år 1939. Under sina 40 år i den svenska utrikesförvaltningens tjänst bars han av en stark övertygelse om att den diplomatiska missionen var ett förtroendeuppdrag. Harald representerade Sverige och det Sverige och svenskarna stod för och trodde på. Det ställningstagandet var han rätt ensam om - år 1944 liksom 1973.

Efter utvisningen från Chile formulerade han ett ställningstagande; det som skulle utmärka den nya tidens diplomater. För mig har det blivit Haralds credo. Han sa: "Man kan inte låta bli att handla när man ser att människor har det svårt. Inte ska väl en ambassadör sitta i ett elfenbenstorn och bara umgås med landets överklass. Man ska åka ut i landet och söka upp folk i partierna, i organisationerna".

Märk väl att Harald säger man, vilket borde betyda diplomatkåren - den som fått förmånen att representera Sverige utomlands. Efter att ha följt programserien "Diplomaterna" inser man att den nya tiden inte kommit (drygt 30 år efter Haralds programförklaring) och man undrar när Klas Ljungberg och hans gelikar senast lämnade paraplydrinkarna för att möta vanligt folk?

Mats Fors

Andra världskriget, det förra århundradets stora berättelse om gott och ont, fortsätter att ge upphov till goda storyn. Filmen "Valkyria" som handlar om mordförsöket på Adolf Hitler i juli 1944 är ett aktuellt exempel.

Översten Claus Schenk von Stauffenberg, som spelas av Tom Cruise i filmen, lyckas placera en bomb i Hitlers kommandocentral Varggrottan i Östpreussen. Hitler överlever på ett mirakulöst sätt attentatet, mot alla odds...

Stauffenberg återvänder till Berlin, för att dra igång statskuppen. Han inser däremot rätt snart att de militärer, som tidigare sagt att de stöder honom, har svikit. Han fängslas och avrättas, på order av generalöversten Friedrich Fromm, på generalstabens bakgård. När exekutionspatrullen, eller sonderkommandot, avfyrar de dödande skotten mot honom utropar Stauffenberg: "Es lebe das heilige Deutschland".

Under arbetet med boken om Harald Edelstam har jag ägnat mycket researchtid åt mordförsöket på Hitler. För pusselbitarna finns där. Under tiden i Berlin umgicks Harald med männen och kvinnorna som utgjorde kärnan i oppositionen mot Hitlerregimen. Det vittnar bland annat gästboken från perioden i Berlin om. Brodern Axel konstaterar också att många i Haralds närmaste umgängeskrets i Berlin "försvann" efter mordförsöket på Hitler i juli 1944.

Harald och hustrun Louise var bland annat goda vänner med Otto och Anne-Marie Bismarck. Otto Bismarcks bror Gottfried var bästa vän med Stauffenberg, men lyckades på något outgrundlig sätt överleva Hitlers brutala utrensningar efter mordförsöket.

I Oslo har Harald nära relationer till oppositionens ledande män. Han är god vän med Henrik Sørensen som i sin tur skaffat fram Arvid Brodersen, som är Theodor Steltzers förbindelseman till den norska motståndsrörelsen. Steltzer, som är djupt religiös, i likhet med många andra inom den ambivalenta och handlingsförlamade tyska motståndsrörelsen, kallas efter attentantförsöket hem till Tyskland, där han ögonblickligen grips på Tempelhofs flygplats. Han ställs inför den fruktade folkdomstolen. Han döms till döden, men domen verkställs aldrig och han överlever kriget.

Pusselbitarna finns där: Gottfried Bismarck, Steltzer, Brodersen, Adam von Trott zu Solz, Helmuth James von Moltke, Peter Yorck von Wurtenburg, Lutz och Weiss. Däremot har jag inte lyckats binda Harald till mordförsöket på Hitler. Men det är en annan historia...

Mats Fors

I Norge är andra världskriget ännu en gång det allmänna samtalsämnet. Orsaken är den välgjorda spelfilmen om sabotören Max Manus, en av medlemmarna i det mytomspunna "Oslogänget", som setts av en miljon norrmän. Filmen visades för övrigt på en filmfestival i helgen i Stockholm.

Manus, liksom ett hundratal andra norrmän, utbildades under kriget av den brittiska underrättelsetjänsten SOE i allt från likvideringar, sabotage, "svart propaganda" och "silent killing". En av deltagarna har beskrivit utbildningen som en "gangsterskola, som den amerikanska maffian skulle ha värdesatt högt". När de norska SOE-männen, som i folkmun fick namnet Lingekarlar, var fullärda släpptes de ner i fallskärm över det ockuperade Norge eller fraktades till den norska kusten med snabbgående båtar. Sedan fick de i hög utsträckning klara sig själva, bäst du kunde. Uppgiften var att tillfoga den nazityska ockupationsmakten och dess hantlangare mesta möjliga skada...

Max Manus var Oslogängets specialist på fartygssabotage. Bland annat lyckades han och hans vapendragare Gregers Gram (mördad av tyskarna) sänka det hatade fartyget Donau som fraktat en stor del av Norges judar till förintelseläger i Polen. Oslogängets obestridde ledare var däremot Gunnar Sønsteby, med smeknamnet Kajkan (käken). När jag intervjuade Sønsteby berättade han att Oslogänget hade ett nära samarbete med Harald som då var vice konsul på det svenska generalkonsulatet i Oslo. Harald lånade bland annat ut generalkonsulatet bilar till sabotörerna. Sønsteby konstaterade vidare att "Harald Edelstam var helt orädd. Jag har aldrig träffat någon som varit så fullständigt oberörd av den fara han utsätter sig för".

Uttalandet kommer från en man som planerat och genomfört en rad aktioner som krävde både mod, uppfinningsrikedom och kallblodighet på gränsen till det ofattbara. Likvideringen av den fruktade polischefen Karl Alfred Marthinsen är bara ett av många exempel på de dåd som "Oslogänget" utförde. Egentligen är det ganska märkligt att Oslogängets bedrifter inte blivit film långt tidigare eftersom både Manus och Sønsteby efter kriget skrev böcker om sina upplevelser.

Mitt i den värsta Max Manus-euforin skickar en god vän mig en artikel som belyser hjältemodet från en annan infallsvinkel. Ida "Tikken" Lindebrække var under kriget Lingekarlarnas förbindelseperson och allt-i-allo på den brittiska ambassaden i Stockholm. Hon gifter sig efter kriget med Max Manus. Den nittiofyraåriga "Tikken" berättar eftertänksamt om hur det var att vara gift med en "krigshjälte". Med åren hemsöks Max Manus allt oftare av minnena från kriget. I perioder rids han av maror nästan varje natt. Det är framför allt ett minne som återkommer. Han deltog, som frivillig, i finska Vinterkriget 1939-40 och de blodiga liken i den vita snön, i den fyrtiogradiga kylan vid Sallafronten befolkar hans mardrömmar. Han försökte bota ångesten med alkohol, ofta i kombination med medicinen Rohypnol. När han i september 1996, i jakten på en undangömd vinflaska, ramlar ner för en källartrappa och dör är det en lättnad för familjen. "Tikken" konstaterar sakligt att "det var trist och vemodigt, men det var ingen tragedi. Hans liv var i vissa avseende redan slut".

Harald Edelstam hade ett mod och civilkurage som kan mäta sig med de uppburna hjältarna i Oslogänget. Han stod under hela sin diplomatiska karriär konsekvent upp för, och handgripligen försvarade, de mänskliga rättigheterna - i Oslo liksom på alla anda ställen där han hamnade. Under arbetet med boken har jag funderat mycket på vad som drev honom, men också vilket pris han personligen betalade för alla beskjutningar, dödshot och mordförsök. Vilka avtryck satte de i hans själ? Jag har även frågat mig vad han egentligen kände inför det faktum att han aldrig fick erkännande och uppskattning för sina insatser av sin arbetsgivare UD. Tvärtom förvisades han till perifera beskickningar, utsattes för förtalskampanjer och utfrysning. Vad säger det om Sverige och dess utrikesförvaltning?

Mats Fors

Den 11 september 1973 tar militären, med general Augusto Pinochet i spetsen, makten i Chile. Efter kuppen försöker militären i en terrorvåg, som har få motstycken, rensa ut allt och alla som på något sätt påminner om president Salvador Allende och hans demokratiskt valda regering.

Mitt i terrorn, tortyren och massarresteringarna står Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam. Oerhört ensam, men fast besluten om att göra allt han kan. Under dagarna och nätterna efter militärkuppen åker han runt på Santiagos gator, där det råder utgångsförbud, och plockar upp människor som militären jagar med ljus och lykta. Därefter erbjuder han dem en fristad på den svenska eller kubanska ambassaden, som han övertagit efter att militärjuntan utvisat alla kubaner. Amnesty International uppskattar att Harald under knappa tre månader efter kuppen hinner hjälpa cirka 1 300 människor undan obeskrivliga lidanden i militärens koncentrationsläger och tortyrcentraler.

Till sist tröttnar militären på hans humanitära insats och skarpa fördömanden i den internationella pressen av de självutnämnda nya makthavarna i den internationella pressen. Och militären utvisar honom. Wilhelm Wachtmeister, chefen för UD:s politiska avdelning, konstaterar i sina memoarer att "Chiles åtgärd att utvisa Edelstam befriade svenska regeringen från nödvändigheten att kalla hem honom". Uttalandet säger väl allt om hur "mumrikarna" (Haralds öknamn på inställsamma karriärdiplomaterna) på UD såg på hans verksamhet.

Haralds ställningstagande och agerande efter militärkuppen i Chile är kulmen på hans diplomatiska gärning och hans livslånga kamp för mänskliga rättigheter. Men kampen började långt tidigare, närmare bestämt, år 1939 när han inträdde i den svenska utrikesförvaltningen. Harald tycks redan från början ha ansett att diplomati ska vara något mer än cocktailpartyn, skarpsinniga tolkningarna av "kremlologi" och ensidigt tillvaratagande av svenska intressen. Patoset, medkänslan och den humanistiska kompassen tycks ha följt honom på alla posteringar - fascismens Rom, nazismens Berlin, ockupationens Oslo, stalinrepressions Warswaza, militärens Istanbul, folkmordet Jakarta, dödsskvadronernas Guatemala City...

En viktig orsak till att Harald så framgångsrikt kunde hjälpa utsatta människor var hans sociala talang. Med lätthet umgicks han med stationeringsortens makthavare för att sedan kunna hjälpa de människor som drabbades av deras maktutövning. Harald bror, diplomaten Axel "Acke" Edelstam, säger i en av de intervjuer jag gjort med honom att Harald "tillämpade den strategi som han utarbetat redan i Oslo, nämligen att ha goda kontakter med regimen, samtidigt som han arbetade för oppositionen".


Mats Fors