Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

”Jag hyser en väldigt stor beundran för de som verkligen klarade av att utföra avrättningar av dubbelagenter. De var de tappraste, men det finns ingen helgongloria förbundet med deras jobb. Det kan vara människor som fortsättningsvis lever som varit tvungna att göra sådana här saker. En sådan börda måste vara tung att bära. Jag var bara direkt inblandad en enda gången och då jag var tvungen att gömma ett lik, men jag har aldrig kunnat glömma tanken, att jag vet var det ligger” berättar Ida Nicoline ”Tikken” Manus i biografin ”Tikken Manus – sabotørens hemmelige medspiller”.

Den händelse hon syftar på är likvideringen av dubbelagenten W. inne på den norska legationen på Skeppargatan 32 i Stockholm den 29 juli 1944. Efter likvideringen slängdes liket i en säck och gömdes i en mosse utanför Stockholm. ”Tikken” säger i boken att ”enskilda händelser i mitt stockholmsliv har jag lovat att aldrig prata om och det har jag inte heller gjort. Gud ske lov har jag aldrig blivit konfronterad med familjerna till de likviderade. Jag avgav ett tysthetslöfte till Onkel [täcknamn för SOE:s chef i Stockholm] när jag började och det har jag hållit”.

”Tikken” arbetade under större delen av andra världskriget på den brittiska legationen i Stockholm. Hon var känd under kodnamnet ”Tante” och fungerade som de norska SOE-agenternas all-i-allo. När SOE-agenterna utfört uppdrag i Norge – likvideringar, sabotage eller fartygssprängningar – tar de sig till Stockholm för sopa igen spåren efter aktionen, men också för att avrapportera aktionen till ”Tikken”. Hon skriver en rapport som skickas vidare till London. Hon har även hand om debriefingen av agenterna som ofta sker på någon av Stockholms flottare restauranger som Riche eller Grand. Det är också hon som utrustar agenterna för nya uppdrag i Norge. I hennes kassaskåp på legationens översta våning finns de giftpiller som varje SOE-agent har med sig på uppdragen, cyanidampuller som innebär en säker död på femtio sekunder. I hennes kassaskåp finns också en rad specialvapen som en del agenter utrustas med...

Mer än sextio år efter andra världskrigets slut är likvideringar av angivare och dubbelagenter fortsättningsvis ett mycket känsligt kapitel i Norge. Historikern och chefen för Hjemmefrontsmuseet Arnfinn Moland har inklätt sig rollen av den som skriver den norska motståndskampens officiella historia. Han har bland annat fått tillgång till en rad hemligstämplade arkiv, som inte är öppna för någon annan, vilket gör det svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i hans slutsatser. Han har i alla fall kommit fram till att den norska motståndsrörelsen avrättade åttiotvå förrädare under kriget. Siffran är häpnadsväckande låg. Den danska motståndsrörelsen som kom igång först hösten 1943 har tagit på sig ansvaret för minst trehundra likvideringar. Molands slutsats har också ifrågasatts från flera håll. Författaren Egil Ulateig, som skrivit en rad böcker om den norska motståndskampen, anser att minst hundrafemtio likviderades av den norska motståndsrörelsen av en eller annan anledning.

Frågan hur många angivare, provokatörer och dubbelagenter som likviderades av den norska motståndsrörelsen har intresserat mig eftersom Harald Edelstam under sin tid i Oslo satt med i en domstol som hade till uppgift att bedöma hur pass välgrundade anklagelserna var och om en likvidering var motiverad, om den behövdes för att skydda organisationen som helhet. Domstolen var upprättad av Milorgchefen Jens Christian Hauge, som efter kriget bland annat ska bli försvarsminister. Under researchen har det varit oerhört frustrerade att brottas med den tystnad som ännu råder runt likvideringarna, hur många som utfördes och på vilka grunder.

”Tikken” Manus har avgivit ett tysthetslöfte ”och vissa saker tänker jag ta med mig i graven” och därför innehåller biografin inga sensationella uppgifter. Även om det hon berättar för journalisten Kaja Frøysa ger en och annan ny inblick i det skymningsland där likvideringarna utfördes. Hon konstaterar bland annat att ”W. blev avrättad innan någon hann förhöra honom. Det var flera av oss som var ganska kritiska till just det, men de spända nerverna hos grabbarna kunde föra med sig just sådana saker”. ”Tikken”, som under hela kriget är stationerad i Stockholm, uppger att hon känner till ett stort antal likvideringar, men att ”hon lade locket på de här sakerna för sextio år sedan, fast övertygad om att inte berätta något om de här sakerna”.

Eftersom ”Tikken” rimligen bara kan känna till de likvideringar som SOE utförde verkar siffran åttiotvå lönnmord som en klar underskattning. För till de likvideringar som SOE utförde tillkommer mord som den kommunistiska delen av motståndsrörelsen, Milorg och lokala avdelningar av Hjemmefronten utförde. ”Tikken” berättar också i biografin att Max Manus – en av de mest framstående medlemmarna i det mytomspunna Oslogenget – mot slutet av 1940-talet skrev på en roman med namnet ”Rottefangeren”. Rotte var öknamnet för angivare. Romanens tema var likvidering av angivare och dubbelagenter. Det är väl känt att Max var djupt involverad i likvideringarna, dels som organisatör, dels som verkställare. Manuset blev aldrig klart och ”Tikken” Manus är nog den enda som vet vad som hänt med Max Manus beskrivning av likvideringar som ofta kunde vara förutsättningen för att hela motståndsceller skulle överleva.

Medan eftertexterna till filmen ”Svarta nejlikan” rullar ser man en intervju som Harald Edelstam gav för holländsk TV efter att han utvisats från Chile. En bit in i intervjun säger Edelstam att den enda som han hade ett bra samarbete med var ambassadör Heikki Brotherius vid den finländska beskickningen i Santiago. Av en tillfällighet råkade forskaren Heikki Hiilamo se filmen på finländsk TV i juni 2008 och bestämde sig för att ta reda på vad som låg bakom uttalandet.

Det ledde fram till boken ”Chilen vainotut – turvaan suomalaisten salaisella avulla” (fri översättning: Chilensk förföljelse – i säkerhet tack vare hemlig finländsk hjälp). Eftersom jag hjälpt Hiilamo med en del uppgifter har jag fått förmånen att läsa manuskriptet som är välskrivet och ger nya inblickar i den inofficiella ”räddningsorganisation” som etablerades efter militärkuppen den 11 september 1973, och vars huvudarkitekt var Harald Edelstam.

Harald Edelstam förklaras i december 1973 persona non grata och utvisas från Chile. Han återvänder till Sverige som en folkhjälte. Mottagandet på Arlanda flygplats är storslaget. Chilenare som bor på olika flyktingförläggningar runt om i Sverige har vallfärdat till flygplatsen för att ta emot sin räddande ängel.

UD med dess ”mumrikar” är inte lika förtjusta över uppståndelsen runt Harald Edelstam samt hans civilkurage och banbrytande humanitära insats. Den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet har däremot under månaderna efter kuppen backat upp Haralds kamp för att rädda förföljda människor. Eller i alla fall har det sett så ut…

Det är däremot en sak att ha en hjälte på andra sidan jordklotet, en helt annan sak att ha en hjälte på hemmaplan i Jantelandet Sverige. Efter statsminister Olof Palmes jultal 1972, där han fördömde de amerikanska bombningarna av Hanoi och andra nordvietnamesiska städer, är de svensk-amerikanska diplomatiska förbindelserna lagda på is. USA har kallat hem sin ambassadör i Sverige och Sveriges tilltänkta ambassadör i Washington DC beviljas inte ackreditering.

Bakom kulisserna pågår däremot ett diplomatiskt spel för att rekonstruera de i grund vänskapliga förbindelserna mellan länderna. Med diplomatisk fingertoppskänsla vägs varje ord i dialogen på guldvåg. På den här spelplanen landar folkhjälten Harald med buller och bång. Frankt proklamerar han att han tänker vittna om USA:s roll i kuppen inför kongressens utskott, turnera runt i USA och berätta om sina upplevelser och påstår sig dessutom vara en mycket lämplig ambassadör i Washington DC.

Tidningarna skriver spaltmeter om spelet mellan Harald, UD och den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet. Det är en följetong av påståenden som möts av dementier, som i sin tur pareras med motdementier. Efter ett tag utkristalliserar sig ett ställningstagande som det verkar finnas konsensus kring: det här är vi alla överens om att Harald Edelstam ska säga. Alla tycker likadant, regeringen har inte utövat några som helst påtryckningar. Det tal Harald Edelstam slutligen håller inför senaten är urvattnat och försett med alla möjliga brasklappar. Vad sanning är, det får vi väl förhandla om som Olof Palme en gång uttryckte saken. Ingen, absolut ingen, inte ens militärjuntan i Chile, kunde bli upprörd över hans tal i kongressen.

Under arbetet med boken har jag ofta funderat på vad Harald Edelstam tänkte när han stod uppe på podiet och läste innantill från manuskriptet. Tänkte han på tortyroffren i Nationalstadions omklädningsrum? De jagade han fraktat i bakluckan på sin vita Mercedes? De otaliga mordförsöken han själv utsatts för? De fängslade ministrarna i Allendes regering i saltgruvan i södra Chile? Frustrationen över att han inte hann rädda fler? Eller tänkte han på vad som var bäst för det socialdemokratiska partiet eller Sveriges relationer med USA?

Drygt trettio år senare blir ett tidigare hemligstämplat dokument ur det amerikanska utrikesministeriets arkiv offentligt. Det kastar nytt ljus över det spel som våren 1974 pågick på högsta politiska nivå i Sverige. Dokumentet bär överskriften ”Confidential” och är författat av Olsen (ställning framgår inte) vid den amerikanska beskickningen i Stockholm. Han har fått ett femton minuter långt informellt samtal med utrikesminister Sven Andersson. Han skriver att Andersson och ”Palme har instruerat ambassadör Edelstam att inte yppa något om USA:s förmodade roll i den chilenska militärkuppen”. De har gemensamt gått igenom Haralds planer och intentioner för turnén i USA och Edelstam har intygat att han enbart kommer att prata om Chile, ingenting om den amerikanska inblandningen i kuppen.

Olson framhåller att Nixon-administrationen är bekymrade över den föreläsningsturné som Harald kommer att genomföra efter kongressförhöret. Han undrar om det verkligen står i Sveriges intresse och om regeringen inte kan hindra Edelstam. Andersson svarar att det juridiskt är möjligt att beordra Harald att stanna hemma, men att han är en symbol för den svenska synen på militärjuntan i Chile. Andersson anser att folk inte skulle förstå om Edelstam ”tystades”.

Olson framhärdar i att han inte kan förstå hur en vänligt sinnad nation som Sverige kan tillåta Harald Edelstams sejour i USA. Förstår inte Edelstam att han skadar Sveriges intressen och saboterar sin egen diplomatiska karriär. Andersson svarar att han gjort vad han kunnat för att avstyra Edelstams besök, men att han vägrat att lyssna. Andersson tillägger: ”jag tycker inte om den mannen. Jag förstår inte hans uppförande [sekretessbelagt avsnitt]”.

Enligt Olsens rapport har Andersson med förundran i rösten berättat att Edelstam bett om att bli utsedd till svensk ambassadör i Washington. Anderson har med ”frustration” avfärdat det hela med att Edelstam är en ”romantiker”. Därefter försäkrar han att Edelstams manuskript kommer att bli ”tvättat” av honom själv och Palme, samt att han kommer att beordras att hålla sig till det.

Senare på kvällen träffar Olson Wilhelm Wachtmeister, chef för UD:s politiska avdelning. Wachtmeister berättar att kongressförhöret är tvådelat – förhållandena i Chile avhandlas under förmiddagen och USA:s roll i kuppen på eftermiddagen. Edelstam har, enligt Wachtmeister, fått order om att inte yttra sig under eftermiddagen. Så blev det också. Edelstam deltog inte aktivt i eftermiddagens debatt.

I dag vet vi, bland annat genom CIA-dokument som blivit offentliga, att Nixon-administrationen aktivt verkade för att Salvador Allende till en början inte skulle kunna beträda presidentposten överhuvudtaget och att man sedan gjorde stora ansträngningar för att störta honom