Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Historien skrivs alltid av segrarna. Det gäller i hög utsträckning ockupationen av Norge under andra världskriget, hur den har beskrivits och hur den fortsätter att beskrivas. Vilka dimensioner, personer och insatser som får plats i berättelsen om Norge åren 1940-45 hänger intimt samman med händelseutvecklingen efter kriget.

När Norge igen var fritt i maj 1945 var det inte statsminister Johan Nygaardsvold, som satt på makten i kraft av utfallet i ett demokratiskt val, som igen installerade sig i regeringskansliet. Istället var det framför allt socialdemokrater i kretsen runt Einar Gerhardsen, som suttit i koncentrationsläger i Tyskland, och hans anhängare inom motståndsrörelsen, framför allt Milorg, som befolkade maktens taburetter. Ur Nygaardsvolds exilregeringen var det bara Trygve Lie och Oscar Torp som lyckades skaffa sig en framskjuten position, men så hade de också under krigsåren nära band till Hjemmefronten.

Det “statsbärande”, socialdemokratiska partiet skulle efter kriget i hög utsträckning ledas av folk med anknytning till motståndsrörelsen. Inträdesbiljetten till makten var en aktiv insats i motståndsrörelsen. Det räckte dock inte med hjältemodiga insatser för fosterlandet och mot nazismen i största allmänhet, utan det måste också vara “rätt” insatser. Därför är det ett mycket selektivt urval insatser som lyftes fram ur ockupationstidens skymningsland.

Det tydligaste exemplet på den nya tidens män är troligen Milorgchefen Jens Christian Hauge som gjorde en politisk raketkarriär efter kriget. Bland annat lyckades han bli både försvars- och justitieminister.

Däremot är det många framstående motståndsmän och frihetskämpar som inte fått plats i den stora berättelsen om den heroista kampen mot den nazistiska ockupationsmakten och de inhemska medlöparna. Kanoniseringen av motståndskampen gjorde att storartad insats aldrig blivit framlyfta ur ockupationstidens skuggor, erkända och hedrade. Medan andra som bedrivit “rätt slags” motstånd fick uppskattning för högst marginella insatser, utförda utan större risker eller uppoffringar.

Några som defintivt inte fått plats i berättelsen om ockupationen är den kommunistiska motståndsrörelsen. Efter kriget, i det kalla krigets skugga, utpekades de istället som fosterlandsförrädare. Ändå var det kommunisterna som under tre tunga ockupationsår ensamma upprätthöll ett väpnat motstånd värt namnet.

Den norska TV-kanalen NRK visade för en tid sedan en dokumentär om den så kallade Oswald-organisationen, som var först med ett aktivt väpnat motstånd. Många i organisationen hade varit frivilliga i det spanska inbördeskriget och hade erfarenhet av strid. Redan 1941 började organsiationen utföra sabotage, likvideringar och sprängningar riktade mot den tyska ockupationsmakten. Först sommaren 1944 fick Milorg klartecken för sabotage mot tyskarna och Quislings regim.

I dokumentären säger Oswald-medlemmen Roar Stub Andersen:

- Milorg kom till oss och bad oss likvidera farliga angivare. Då var vi goda nog...

Milorg använde alltså Oswald-organisationen, som leddes av Asbjørn Sunde, för uppdrag som de själva inte hade fullmakt eller mod att utföra. Milorgchefen Jens Christian Hauge kallade Oswald-organisationen för “exekutionsgänget”. Av Hauge-biografin “Helt och fullt” framgår bland annat att han redan i mars 1942 överlämnade en lista till Oswald-organisationen på runt tjugo personer som borde tas av daga. Flera av likvideringarna utförde Asbjørn Sunde personligen. Bland annat tog han livet av Roald “Monsen” Andersen och en norsk frontveteran i en lägenhet på Lövenskiöldsgate i Oslo. “Monsen” var Gestapoofficeren Siegfred Fehmers agent och hade lyckats infiltrera kretsen runt SOE-agenterna Sverre Ellingsen och Gunnar “Nr 24” Sønsteby. Ellingsen och Sønsteby lyckades efter likvideringarna fly till Sverige.

Milorg delegerade alltså likvideringar till den kommunistiska Oswald-organisationen, vilket tangerar en av de riktigt känsliga frågorna i norsk ockupationshistoria: Hur många förrädare likvidera Hjemmefronten under kriget? Historikern Arnfinn Moland, föreståndare för Hjemmefrontsmuséet, och som framstår som en av den “rätta” historiediskursens främsta vapendragare har fastslagit att bara 84 personer - torterare, angivare, spioner och provokatörer - likviderades under kriget. Vilka är det Moland räknar? De som Milorgs folk likviderade efter sommar 1944? Eller räknar han också med de likvideringar som Milorg lade ut på entreprenad till kommunisterna från sommaren 1942? Siffran 84 likvideringar känns väldigt låg och tillrättalagd, vilket bland annat författaren Egil Ulateig hävdat. Den danska motståndsrörelsen som formerades först våren 1943 har tagit på sig cirka 300 likvideringar.

Oswald-organisationen får för sina insatser för Milorg betalt i pengar och vapen. Organisationen utförde under ockupationen minst 110 sabotageaktioner, trots att den bara bestod av cirka 200 medlemmar. 35 Oswald-medlemmar dog i strid vilket är den i särklass största förlust någon norsk motståndsgrupp led under kriget.

När freden kom fick Oswald-medlemmarna varken erkännande, uppskattning eller medaljer för sina insatser. De passade inte in i den politiskt korrekta beskrivningen av ockupationshistorien.

I dokumentären säger Kåre Gramer som flydde över till Sverige, fick ubildning i polistrupper, men som aldrig deltog i någon strid:

- Vi blev dyrkade som hjältar, medan Oswald-organisationen blev förbigången i tysthet. Det var ett lyxkrig vi bedrev tillsammans med Milorg i förhållande till Oswald, det visar också antalet fallna. Om Oswald-organisationen inte hade funnits hade det varit väldigt magert med motstånd i Norge.

Två andra röster ur dokumentären.

Leif Kjemperud, medlem av Oswald-organisationen:

- Vi som offrade livet för frigörelsen av Norge blev övervakade efter kriget. När jag tog telefonen hörde jag ofta röster när jag skulle ringa. Jag visste inte då att jag var avlyssnad.

Josef Monsrud:

- Jag är stolt över att ha varit medlem i Oswald-organisationen. Att vi inte fått någon erkänsla för det vi gjorde kan jag leva med. För jag vet själv vad jag har uträttat.

Oswald-organisationen passar inte in i den politiskt korrekta skildringen av den norska ockupationshistorien, men det gör inte heller Harald Edelstams och hans insats. Men kanske av helt andra skäl.

Den senaste tiden har jag haft en intensiv e-postkorrespondens med historikern Lars Borgersrud om den norska ockupationshistorien. Borgersrud har gjort sig känd som en av de främsta kritikerna  av det vedertagna synsättet på den norska ockupationshistorien. Efter att ha läst “Svarta nejlikan” skrev han “det är spennende och godt skrevet. Best är Chile-perioden /.../ svekaste synes jag perioden i Oslo är under krigen”. Han avslutar med frågan: “Et tankekors: Varför baserar ikke svenske författare (Tamelander, Johanson, du) seg mer på den mer kritiske krigshistorien vi etterhvert har etablerat i Norge?”

Först blev jag förbannad. Jag är skolad i ett kritiskt tänkande och har under många år arbetat med undersökande journalistik. Skulle jag vara en “nyttig idiot” som för vidare redan färdigtuggade, lögnaktiga sanningar om den norska ockupationshistorien?

Några e-postmeddelanden senare får jag syn på det Borgersrud vill komma åt: det finns en officiell historieskrivning (där många har mycket att försvara, eftersom de byggt sina efterkrigstida karriärer på sina krigstida insatser), sedan finns det ett skymningsland där det inte är så lätt att bedöma vilka som bär vita och svarta hattar. Men kanske är det just där det verkligt betydelsefulla motsåndsarbetet utfördes?

Från den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940 fram tills sent året 1943 såg det ju faktiskt ut som om Nazityskland skulle vinna kriget. Under mer än tre år handlade det för många norrmän om att spela sina kort rätt för att få flest fördelar. När kriget var slut ville alla ge sken av att de hela kriget slagits för “den rätta” saken. Men så enkelt var det inte.

Borgersrud påpekar att Jens Christian Hauge inte var någon motståndsman 1940, ett öde han delar med flera andra framstående personer inom Milorg som Ole Berg och Ola Fritzner. Han påpekar också att Ebbe Astrup, som ingick i Harald Edelstams närmaste bekantskapskrets i Oslo, var en av de drivande krafterna bakom den obligatoriska Arbeidstjenensten som Quislings nazistiska parti försökte införa hösten 1940.

Krigets första offer är sanningen. 65 år efter andra världskrigets slut pågår ännu striden om beskrivningen av den norska ockupationshistorien. Harald Edelstams insats för motståndskampen tycks finnas i gränslandet mellan den politiskt korrekta beskrivningen och den historia som ännu är oberättad.

För en tid sedan fick jag tillgång till de dokument som motiverar varför Harald Edelstam utsågs till S:t Olovsriddare hösten 1945. Redan sommaren 1945 hade personer som arbetade vid det svenska generalkonsulatet i Oslo under kriget belönats med S:t Olovsorden – Claes Westring, Axel Weebe med flera. De var alla välpassade pusselbitar i den förklaringsmodell av ockupationstiden som ritades upp efter kriget.

Harald Edelstam blev däremot utan medalj. Först efter att en rad propåer från norrmän vaknade St. Olovs Orden till liv. August Eschmarch, chef för den norska legationen i Stockholm, skriver i ett brev till orden i augusti 1945 att “Edelstam står allra främst bland de, som norrmän här, räknar till de som bistått våra landsmän”. Major Jakkelln tar också kontakt med ordens kansli. Han framhåller att han för mångas talan, bland annat professor Olof Broch, när han poängterar att Edelstam utfört “ett stort arbete för Norge under ockupationstiden”.

Den 20 november 1945 utses Harald Edelstam till riddare av St. Olovs orden med den intetsägande och föga upplysande motiveringen “förtjänster utförda för Hjemmefronten under ockupationen”. Vad var det Harald egentligen uträttade i ockupationstidens skymningsland?