Dags för erkännande
Den 16 april var det tjugo år sedan Harald Edelstam dog. Stiftelsen Harald Edelstam ordnade på dödsdagen en minnesstund på Ekerö kyrkogård där han ligger begravd. Stiftelsen offentliggjorde samtidigt att man kommer att instifta ett återkommande pris, Edelstampriset, som ska tilldelas en person eller personer som verkat i Harald Edelstams anda.
Vid minnesstunden sa Caroline Edelstam Molin:
- Det känns viktigt att min farfar äntligen blir uppmärksammad för sina handlingar och sitt engagemang i kampen för de mänskliga rättigheterna samt för sitt mod och civilkurage att rädda människoliv från brutala diktaturer.
Harald Edelstam gav fyrtio år av sitt liv till den svenska utrikesförvaltningen och för att representera Sverige i världen. Han gjorde det med bravur. Harald Edelstams insatser för att freda och uppräthålla de mänskliga rättigheterna är för alltid inristade i historien och i länder där han verkade. Däremot inte i Sverige.
Det är dags att Harald Edelstam får uppskattning och erkänsla för sitt arbete för Sverige och de demokratiska traditioner och den människosyn som det stora flertalet av oss bekänner oss till. Men framför allt behövs han som ett föredöme - nu och i framtiden. Han är ett levande bevis på att en enskild människa som har mod, civilkurage och medkänsla kan göra skillnad och påverka utvecklingen när de mänskliga rättigheterna kränks.
Några recensioner
Recensionerna av "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" droppar in pö om pö. Jag har valt ut några omdömen om boken.
Svenska Dagbladet skrev att "Fors arbetar förvisso grundligt och övertygande men kommer likväl inte riktigt nära personen Edelstam. Var den svenske diplomatens bevekelsegrunder mod eller passion? Var det ideologisk övertygelse eller bottnade det i en allmän humanitär hållning?". Recensenten Kim Salomon konstaterar dock att boken "öppnar för frågor om huruvida civilkurage är viktigare än diplomatiska formaliteter. Politiskt och moralsikt engagemang ställs i kontrast till klassisk diplomati och ger anledning till reflektioner över i vilka situationer en svensk ambassadör ska strunta i diplomatins spelregler och arbeta aktivt mot regimen i värdnationen".
Blekinge Läns Tidning skrev att "minutiöst har han letat fram uppgifter om Edelstams osannolika liv, där mod, oförmåga att acceptera orättvisor och en osannolik förmåga att fatta ögonblickliga beslut är påfallande. Han har blottlagt äventyraren Edelstam som hamnar i hänförelse när kulorna yr medan han trampar gasen i botten och forcerar vägspärrar och gränser i 160 knutar". Recensenten skriver vidare att "Mats Fors har valt en sval berättarstil. Hans syfte är inte sensation utan att måla en bild av vad en enskild människa, fylld av patos, dådkraft och smak för äventyr, kan uträtta om hon råkar finnas på rätt plats i rätt tid".
Tidningen Östran skrev att "år av forskning, arkivstudier och intervjuer ligger bakom boken om Edelstam. Den som inbillar att det är en tråkig, torr framställning tar fel. Det är en spännande, dramatisk berättelse om en man vars motiv och agerande vi måhända inte alltid förstår, men som rättfärdigas i medmänsklighetens namn. Edelstam struntade i konventionerna och det diplomatiska protokollet för att rädda människoliv. En hjälteinsats som inte bara borde erinras om i Latinamerika utan också i Sverige".
Tidningen Må Bra kallade boken "en lysande berättelse om en av 1900-talets svenska hjältar: Harald Edelstam". Recensenten Suzy Persson gav boken omdömet "mästerlig" - fem M av fem möjliga.
Boken Svarta nejlikan - en betraktelse
Boken "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" är en kompromiss. Jag erkänner det gärna. När jag började skriva boken visste jag inte allt jag ville veta om Harald, men jag trodde att jag visste tillräckligt mycket för att det skulle bli en bok.
Research är bland det roligaste jag vet. Intervjuerna, dokumenten, böckerna och tidningsklippen blir bitar i ett gigantiskt pussel. För det mesta passar bitarna inte ihop, men ibland formar de sig till sammanhängande kedjor som bildar ett mönster. När de gör det är det en formidabel adrenalinkick. Men det tillhör undantagen. Däremot föder varje pusselbit alltid minst tio nya uppslag - personer man borde intervjua, böcker man borde läsa, arkiv man borde besöka...
Författaren Väinö Linna har sagt att en författares främst kvalitet är bra sittfläsk. Det är sant. Det tar tid att skriva en bok och det kräver tålamod och uthållighet att vänta ut orden. När det gäller en bok som "Svarta nejlikan" tror jag också, eller det är i alla fall min erfarenhet, att det krävs en annan sak: mod. Mod att bestämma sig för att byta roller. Jag vet inte allt, långt ifrån allt jag skulle vilja vet, inte ens allt det jag vet att jag skulle kunna få veta, men att jag vet tillräckligt för att det kanske, kanske ska bli en bok som börjar leva och finner en publik. Det är ett frustrerande val att veta att det kunde ha blivit mycket, mycket bättre om jag bara fått mer tid; tid för att forska vidare. Hitta nya saker som i sin tur lett fram till minst tio nya uppslag, som i sin tur skulle ha lett fram till tio trådar att nysta i...
Harald var en modig människa, som utsatte sig själv för livsfara för att hjälpa andra människor. Det är inte det modet jag pratar om. Men det finns också ett annat mod, nämligen att erkänna att man är ofullkomligt, att det inte blir perfekt, så bra jag skulle vilja att det blev, men ändå kanske tillräckligt bra.
Jag har i perioder, när jag starkt tvivlat på mitt material och min egen förmåga, känt mig som författaren i Albert Camus "Pesten" som har en hel roman i sitt huvud, men inte kommer igång med skrivandet eftersom han inte lyckas bestämma sig för det rätta ordet som ska inleda romanen. Valet står mellan att det blir en bok, eller kanske ingen bok alls. För mig var valet att byta roll från researcher till författare. Valet stod mellan att forska vidare i jakt på fulländningen eller fatta pennan och gestalta det som jag vet, som de flesta andra inte vet, men som de kanske skulle vilja veta.
