Den 17 mars var det hundra år sedan ambassadör Harald Edelstam föddes. Uruguays utrikesministerium anordnade en minneshögtid till hans ära och samtidigt lanserade det uruguayanska Postverket ett frimärke med Harald Edelstam.

Vid högtiden deltog bland annat president José Mujica, vice utrikesminister Roberto Conde Carreras, presidentrådgivaren och ambassadören Julio Baraibar, chefen för Uruguays Postverk José Luis Juarez, ambassadör Charlotte Wrangberg och Sveriges honoräre generalkonsul John-Christian Schandy.

Ambassadör Wrangberg framhöll i sitt tal den stora betydelse Harald Edelstam haft och underströk att han drivits av mod och en djup humanitär övertygelse.

Läs mer här: http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Buenos-Aires/Aktuellt/Nyheter/Minneshogtid-till-Harald-Edelstams-minne-sys/

 

I dag är det 100 år sedan Harald Edelstam föddes.
Professor Hans Ingvar Roth myntar i en artikel i Svenska Dagbladet ett nytt ord för att beskriva Edelstams verksamhet: yrkeshjälte.
Ett träffande epitet!
http://www.svd.se/kultur/understrecket/chile-minns-yrkeshjalten-edelstam_8001246.svd

Den 17 mars är det hundra år sedan Harald Edelstam föddes. Jag förväntar mig att händelsen får samma mediala genomslag som firandet av Raoul Wallenbergs hundraårsdag fick i fjol.
Under hela sin fyrtioåriga karriär inom UD kämpade Harald Edelstam med mod, finess och civilkurage för frihet och de mänskliga rättigheterna.

 

Konstnären Fredrik Oscarsson har gjort en affisch på Harald Edelstam och myntat uttrycket "Rock´n roll diplomacy".

 

 

Välfunnet! Jag tror att Harald skulle ha tyckt om det. Det var så mycket i hans liv som var rock´n roll. Känsla!

 

 

 

Två år senare efter många mail, brev och telefonsamtal, tidigare hemligstämplade dokument som öppnat sig och många välvilliga människors hjälp vet jag mycket mer. Så Harald! Visste du att ditt agerande i Norge var ett ärende för självaste utrikesministern, Christian Günther?

 

Harald Edelstams goda vän Jørgen von Tangen kidnappas i centrala Oslo den 5 oktober 1944. Han har en längre tid skuggats av en Gestapoagent med täcknamnet ”Harry Hansen” och den 5 oktober slår Albert Weiners folk till. De är utklädda till ”gangsters”, vilket är en omskrivning för folk som ser ut att tillhöra Hjemmefronten. Weiner är chef för referat IV N i Gestapo – agentavdelningen.

 

Tangen förs till en lägenhet på Harbitzgate 18 i centrala Oslo där han ställs inför en ”domstol” bestående av tre personer. Alla bär masker och säger sig representera en kommunistisk domstol som anklagar von Tangen för att motarbeta motståndsrörelsen, vilket med stor sannolikhet kommer att leda till döden.

 

Under de kommande timmarna försöker von Tangen försvara sig så gott han kan och avslöjar därför en rad av de motståndsmän han samarbetar med. Bland annat berättar han om den likvidationsgrupp som han och Harald Edelstam tillhör. Efter att Gestapoagenterna, som gömmer sig bakom maskerna, fått de upplysningar de är ute efter förs von Tangen till Akerhus fästning. Där sällar han sig till den skara av pantfångar som ska avrättas som vedergällning för motståndsrörelsens sabotage och likvideringar. Det är oklart vilken form av tortyr von Tangen utsätts för.

 

Under de kommande veckorna mördar Gestapo Haralds vänner en efter en. Kjell Magnusson, polisfullmäktige, skjuts ihjäl den 4 november och Bjarne Arnesen, fängelsediakon, möter döden den 4 december. Sverre Hovind, ledare för likvidationsteamet, lyckas däremot fly över till Sverige.

 

I slutet av november tvingas Harald lämna Oslo efter en rad mordförsök. Den 9 februari 1945 avrättas Haralds goda vän och högsta rättsadvokaten Ferdinand Gjerdrum, efter en farsartad dom i ståndrätt, som hämnd för motståndsrörelsens likvidering av polischefen Karl Marthinsen.

 

Det här visar tidigare hemligstämplade dokment som jag fått ut från Riksarkivet i Oslo.

 

Hur Jørgen von Tangen överlevde Akershus fästing återkommer jag till i kommande inlägg…

Mildred Arvesen arbetade som barnflicka hos familjen Edelstam åren 1942-44. Allt hon hörde och såg gick vidare till Gestapo. Bland annat berättade hon att Harald Edelstam och högsta rättsadvokaten Carl Ferdinand Gjerdrum upprättat en flyktväg till Sverige för studenter, judar och motståndsmän. Därför avrättades Gjerdrum i februari 1945 som hämnd för likvideringen av statspolischefen Karl Marthinsen. Det visar hemligstämplade dokument som jag fått ut från Riksarkivet i Oslo.

 

Marthinsen var en av Norges mest hatade och fruktade män under ockupationen. Den 8 februari 1945 mördas han av norska SOE-soldater som utbildats i England. Den tyska hämnden blir blodig. Över femtio arresterade motståndsmän avrättas direkt. Men Heinrich Fehlis, högsta chef för den tyska säkerhetspolisen i Norge, vill också komma åt motståndets ”intellektuella trådryckarna”. Därför begär han natten mellan den 8 och 9 februari i alla akter som handlar om Norges ledande personer.

 

Tidigt på morgonen den 9 februari grips Gjerdrum. Vid en farsartad ståndsrätt döms han till döden för att han ”aktivt har deltagit i illegala organisationer och bland annat ställt förfalskade dokument till disposition för dess medlemmar”. Gjerdrum möter döden framför Sonderkommando Oscar Hans´ gevärspipor på Akerhus fästning.

 

När de dödande skotten avlossas befinner sig Harald Edelstam i Stockholm eftersom han tvingats lämna Norge.

Harald Edelstam, Sveriges ambassadör, förklaras i början av december 1973 persona non grata – inte önskevärd – i Chile. Edelstam har då räddat över tusen jagade människor undan militärjuntans koncentrationsläger och tortyrkammare.

 

Den då trettiofyraåriga Tapani Brotherus, Finlands ambassadör i Chile, var en av de få som aktivt hjälpte Edelstam. Efter utvisningsbeslutet skriver Brotherus i en rapport hem till utrikesministeriet i Helsingfors:

 

”För en observatör verkade Edelstams aktioner tidvis vara helt utsiktslösa, även om de ur ett humanitärt perspektiv var väl motiverade. Hans personlighet blev synlig under sådana här förhållanden, han var ett undantag till de flesta andra europeiska sändebud som av bekvämlighet eller av övertygelse inte var villiga att erbjuda skydd till Allendes anhängare innan de uppmanades därtill av sina regeringar.”

Tillsammans med eftertexterna till filmen Svarta nejlikan rullar en intervju som Harald Edelstam gav för holländsk television efter utvisningen från Chile. På reporterns fråga vilken hjälp och vilket stöd han fick från sina diplomatkollegor ler han med ett snett, pillemariskt leende och svarar: ingen, förutom från Finlands chargé d’affaires.

 

Sommaren 2008 ser docent Heikki Hiilamo av en tillfällighet filmen och bestämmer sig för att ta reda på vem som gömmer sig bakom den kryptiska omskrivningen. Det har nu blivit boken ”Kuoleman listat – Suomalaisten salainen apu Chilen vanoituille” (På dödslistorna – Finländsk hemlig hjälp till Chiles fängslade).

 

Den person Harald Edelstam syftar på heter Tapani Brotherus. Han var 33 år och Finlands ambassadör i Chile när militären tog makten i september 1973. Efter kuppen blev Sverige skyddsmakt åt Cuba, Finland åtog sig att bli skyddsmakt åt den utvisade östtyska ambassaden. Det gav Brotherus, i likhet med Harald Edelstam, en utmärkt möjligt att rädda jagade personer. Brotherus lyckades skaffa många flyktingar en fristad i framför allt Östtyskland - allt i strid med direktiven från Helsingfors.

 

Hiilamo har i sina gedigna efterforskningar kommit fram till att Heikki Brotherus och hans medarbetare vid den finländska ambassaden i Santiago lyckades rädda 2 500 människor undan militärjuntans koncentrationsläger och tortyrkamrar.

 

När boken presenterades på en presskonferens i Helsingfors för en tid sedan sa Tapani Brotherus:

 

- I Finland har ingen varit intresserad av mänskliga rättigheter, förutom några få kollegor.

 

Hiilamos bok underbygger på ett övertygande sätt Brotherus´ hjältemodiga insats i Chile 1973-74. I det finländska utrikesministeriets officiella historieskrivning lyser däremot hans insats med sin frånvaro.

 

Känns historien igen?

Historien skrivs alltid av segrarna. Det gäller i hög utsträckning ockupationen av Norge under andra världskriget, hur den har beskrivits och hur den fortsätter att beskrivas. Vilka dimensioner, personer och insatser som får plats i berättelsen om Norge åren 1940-45 hänger intimt samman med händelseutvecklingen efter kriget.

 

När Norge igen var fritt i maj 1945 var det inte statsminister Johan Nygaardsvold, som satt på makten i kraft av utfallet i ett demokratiskt val, som igen installerade sig i regeringskansliet. Istället var det framför allt socialdemokrater i kretsen runt Einar Gerhardsen, som suttit i koncentrationsläger i Tyskland, och hans anhängare inom motståndsrörelsen, framför allt Milorg, som befolkade maktens taburetter. Ur Nygaardsvolds exilregeringen var det bara Trygve Lie och Oscar Torp som lyckades skaffa sig en framskjuten position, men så hade de också under krigsåren nära band till Hjemmefronten.

 

Det “statsbärande”, socialdemokratiska partiet skulle efter kriget i hög utsträckning ledas av folk med anknytning till motståndsrörelsen. Inträdesbiljetten till makten var en aktiv insats i motståndsrörelsen. Det räckte dock inte med hjältemodiga insatser för fosterlandet och mot nazismen i största allmänhet, utan det måste också vara “rätt” insatser. Därför är det ett mycket selektivt urval insatser som lyftes fram ur ockupationstidens skymningsland.

 

Det tydligaste exemplet på den nya tidens män är troligen Milorgchefen Jens Christian Hauge som gjorde en politisk raketkarriär efter kriget. Bland annat lyckades han bli både försvars- och justitieminister.

 

Däremot är det många framstående motståndsmän och frihetskämpar som inte fått plats i den stora berättelsen om den heroista kampen mot den nazistiska ockupationsmakten och de inhemska medlöparna. Kanoniseringen av motståndskampen gjorde att storartad insats aldrig blivit framlyfta ur ockupationstidens skuggor, erkända och hedrade. Medan andra som bedrivit “rätt slags” motstånd fick uppskattning för högst marginella insatser, utförda utan större risker eller uppoffringar.

 

Några som defintivt inte fått plats i berättelsen om ockupationen är den kommunistiska motståndsrörelsen. Efter kriget, i det kalla krigets skugga, utpekades de istället som fosterlandsförrädare. Ändå var det kommunisterna som under tre tunga ockupationsår ensamma upprätthöll ett väpnat motstånd värt namnet.

 

Den norska TV-kanalen NRK visade för en tid sedan en dokumentär om den så kallade Oswald-organisationen, som var först med ett aktivt väpnat motstånd. Många i organisationen hade varit frivilliga i det spanska inbördeskriget och hade erfarenhet av strid. Redan 1941 började organsiationen utföra sabotage, likvideringar och sprängningar riktade mot den tyska ockupationsmakten. Först sommaren 1944 fick Milorg klartecken för sabotage mot tyskarna och Quislings regim.

 

I dokumentären säger Oswald-medlemmen Roar Stub Andersen:

 

- Milorg kom till oss och bad oss likvidera farliga angivare. Då var vi goda nog...

 

Milorg använde alltså Oswald-organisationen, som leddes av Asbjørn Sunde, för uppdrag som de själva inte hade fullmakt eller mod att utföra. Milorgchefen Jens Christian Hauge kallade Oswald-organisationen för “exekutionsgänget”. Av Hauge-biografin “Helt och fullt” framgår bland annat att han redan i mars 1942 överlämnade en lista till Oswald-organisationen på runt tjugo personer som borde tas av daga. Flera av likvideringarna utförde Asbjørn Sunde personligen. Bland annat tog han livet av Roald “Monsen” Andersen och en norsk frontveteran i en lägenhet på Lövenskiöldsgate i Oslo. “Monsen” var Gestapoofficeren Siegfred Fehmers agent och hade lyckats infiltrera kretsen runt SOE-agenterna Sverre Ellingsen och Gunnar “Nr 24” Sønsteby. Ellingsen och Sønsteby lyckades efter likvideringarna fly till Sverige.

 

Milorg delegerade alltså likvideringar till den kommunistiska Oswald-organisationen, vilket tangerar en av de riktigt känsliga frågorna i norsk ockupationshistoria: Hur många förrädare likvidera Hjemmefronten under kriget? Historikern Arnfinn Moland, föreståndare för Hjemmefrontsmuséet, och som framstår som en av den “rätta” historiediskursens främsta vapendragare har fastslagit att bara 84 personer - torterare, angivare, spioner och provokatörer - likviderades under kriget. Vilka är det Moland räknar? De som Milorgs folk likviderade efter sommar 1944? Eller räknar han också med de likvideringar som Milorg lade ut på entreprenad till kommunisterna från sommaren 1942? Siffran 84 likvideringar känns väldigt låg och tillrättalagd, vilket bland annat författaren Egil Ulateig hävdat. Den danska motståndsrörelsen som formerades först våren 1943 har tagit på sig cirka 300 likvideringar.

 

Oswald-organisationen får för sina insatser för Milorg betalt i pengar och vapen. Organisationen utförde under ockupationen minst 110 sabotageaktioner, trots att den bara bestod av cirka 200 medlemmar. 35 Oswald-medlemmar dog i strid vilket är den i särklass största förlust någon norsk motståndsgrupp led under kriget.

 

När freden kom fick Oswald-medlemmarna varken erkännande, uppskattning eller medaljer för sina insatser. De passade inte in i den politiskt korrekta beskrivningen av ockupationshistorien.

 

I dokumentären säger Kåre Gramer som flydde över till Sverige, fick ubildning i polistrupper, men som aldrig deltog i någon strid:

 

- Vi blev dyrkade som hjältar, medan Oswald-organisationen blev förbigången i tysthet. Det var ett lyxkrig vi bedrev tillsammans med Milorg i förhållande till Oswald, det visar också antalet fallna. Om Oswald-organisationen inte hade funnits hade det varit väldigt magert med motstånd i Norge.

 

Två andra röster ur dokumentären.

 

Leif Kjemperud, medlem av Oswald-organisationen:

 

- Vi som offrade livet för frigörelsen av Norge blev övervakade efter kriget. När jag tog telefonen hörde jag ofta röster när jag skulle ringa. Jag visste inte då att jag var avlyssnad.

 

Josef Monsrud:

 

- Jag är stolt över att ha varit medlem i Oswald-organisationen. Att vi inte fått någon erkänsla för det vi gjorde kan jag leva med. För jag vet själv vad jag har uträttat.

 

Oswald-organisationen passar inte in i den politiskt korrekta skildringen av den norska ockupationshistorien, men det gör inte heller Harald Edelstams och hans insats. Men kanske av helt andra skäl.

 

Den senaste tiden har jag haft en intensiv e-postkorrespondens med historikern Lars Borgersrud om den norska ockupationshistorien. Borgersrud har gjort sig känd som en av de främsta kritikerna  av det vedertagna synsättet på den norska ockupationshistorien. Efter att ha läst “Svarta nejlikan” skrev han “det är spennende och godt skrevet. Best är Chile-perioden /.../ svekaste synes jag perioden i Oslo är under krigen”. Han avslutar med frågan: “Et tankekors: Varför baserar ikke svenske författare (Tamelander, Johanson, du) seg mer på den mer kritiske krigshistorien vi etterhvert har etablerat i Norge?”

 

Först blev jag förbannad. Jag är skolad i ett kritiskt tänkande och har under många år arbetat med undersökande journalistik. Skulle jag vara en “nyttig idiot” som för vidare redan färdigtuggade, lögnaktiga sanningar om den norska ockupationshistorien?

 

Några e-postmeddelanden senare får jag syn på det Borgersrud vill komma åt: det finns en officiell historieskrivning (där många har mycket att försvara, eftersom de byggt sina efterkrigstida karriärer på sina krigstida insatser), sedan finns det ett skymningsland där det inte är så lätt att bedöma vilka som bär vita och svarta hattar. Men kanske är det just där det verkligt betydelsefulla motsåndsarbetet utfördes?

 

Från den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940 fram tills sent året 1943 såg det ju faktiskt ut som om Nazityskland skulle vinna kriget. Under mer än tre år handlade det för många norrmän om att spela sina kort rätt för att få flest fördelar. När kriget var slut ville alla ge sken av att de hela kriget slagits för “den rätta” saken. Men så enkelt var det inte.

 

Borgersrud påpekar att Jens Christian Hauge inte var någon motståndsman 1940, ett öde han delar med flera andra framstående personer inom Milorg som Ole Berg och Ola Fritzner. Han påpekar också att Ebbe Astrup, som ingick i Harald Edelstams närmaste bekantskapskrets i Oslo, var en av de drivande krafterna bakom den obligatoriska Arbeidstjenensten som Quislings nazistiska parti försökte införa hösten 1940.

 

Krigets första offer är sanningen. 65 år efter andra världskrigets slut pågår ännu striden om beskrivningen av den norska ockupationshistorien. Harald Edelstams insats för motståndskampen tycks finnas i gränslandet mellan den politiskt korrekta beskrivningen och den historia som ännu är oberättad.

 

För en tid sedan fick jag tillgång till de dokument som motiverar varför Harald Edelstam utsågs till S:t Olovsriddare hösten 1945. Redan sommaren 1945 hade personer som arbetade vid det svenska generalkonsulatet i Oslo under kriget belönats med S:t Olovsorden – Claes Westring, Axel Weebe med flera. De var alla välpassade pusselbitar i den förklaringsmodell av ockupationstiden som ritades upp efter kriget.

 

Harald Edelstam blev däremot utan medalj. Först efter att en rad propåer från norrmän vaknade St. Olovs Orden till liv. August Eschmarch, chef för den norska legationen i Stockholm, skriver i ett brev till orden i augusti 1945 att “Edelstam står allra främst bland de, som norrmän här, räknar till de som bistått våra landsmän”. Major Jakkelln tar också kontakt med ordens kansli. Han framhåller att han för mångas talan, bland annat professor Olof Broch, när han poängterar att Edelstam utfört “ett stort arbete för Norge under ockupationstiden”.

 

Den 20 november 1945 utses Harald Edelstam till riddare av St. Olovs orden med den intetsägande och föga upplysande motiveringen “förtjänster utförda för Hjemmefronten under ockupationen”. Vad var det Harald egentligen uträttade i ockupationstidens skymningsland?