Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Jag åt för en tid sedan middag med några bekanta. Vi hade pratat om att träffas en längre tid och nu blev det äntligen av. Vi arbetar med helt olika saker och efter att ha skannat av vad vi för tillfället höll på med visade det sig att en i sällskapet arbetade med coachning, handledning och chefsutveckling på utrikesdepartementet. Han fastslog ganska omgående att uppdraget var utsiktslöst eftersom ledarskapet på UD är så hopplöst föråldrat, hierarkiskt och auktoritärt. Han karakteriserade UD:s ledarskap som ”management by fear”.

- Det finns två möjliga karriärvägar inom UD, konstaterade han. Endera blir man en rövslickare som hoppas på att bli ihågkommen och belönad längre fram i karriären eller också går man sin egen väg, helt och hållet. Det finns inga mellanlägen. Går man sin egen väg blir man utfryst och fruktansvärt ensam. Det kräver i sin tur att man är väldigt stark. Det är sorgligt att den här mentaliteten och attityden utmärker den myndighet som har ansvaret för bilden av Sverige i utlandet.

En ögonblicksbild från UD år 2010. Sextioett år tidigare, då de här dragen av skräckledarskap antagligen var betydligt mer framträdande, träder Harald Edelstam i UD:s tjänst. Under arbetet med boken ”Svarta nejlikan” funderade jag mycket på vilket pris han betalade för sin vägran att inordna sig i krypandet, ryggdunkandet och lismandet på UD. För var det något Harald hatade som var det rövslickeri och auktoriteter.

Jag har också försökt föreställa mig vad UD kunde ha uträttat genom åren om inte själva företagskulturen kvävt nya medarbetare med ett moraliskt patos, civilkurage och handlingskraft; människor som inte var lika starka som Harald eller som kanske inte var villiga att betala det pris Harald själv tvingades betala.

”En osmaklig reklam för goda gärningar, som framträder i särskilt obehagligt ljus genom disproportionen mellan vad som kunnat utföras i skydd av konsulär immunitet och vad de norska hemmafrontmännen uträttat med ständig risk för liv, lem och frihet.”

Så skriver Claes Westring i ett handbrev den 27 maj 1945 till utrikesrådet Eric von Post vid UD. Westring var under större delen av andra världskriget chef för det svenska generalkonsulatet i Oslo, och Harald Edelstams chef. De ”goda gärningar” Westring anspelar på är den hjälp som Harald Edelstam, med flera vid generalkonsulatet, gett till den norska motståndsrörelsen under den nazityska ockupationen. Westring ondgör sig också över att nyhetsbyrån TT publicerat en ”romantisk avfattad skildring av de utomordentliga insatser olika tjänstemän vid detta generalkonsulat utfört. Frånsett att en så seriös telegrambyrå borde respektera den diplomatiska och konsulära verksamhetens anonymitet och krav på diskretion, har det väckt berättigad förvåning, att TT kunnat publicera visserligen ytliga men dock inside informations från personalens verksamhet”.

Westrings hållning är i någon mening förståelig direkt efter fredsslutet. Många ville då med rätt eller orätt förknippas med den vinnande sidan, som om de hela kriget slagits på ”rätt” sida. Det märkliga är däremot att Westrings analys och förhållningssätt blivit normerande för UD:s historieskrivning av det svenska generalkonsulatets verksamhet i Oslo under ockupationsåren.

Under arbetet med boken ”Svarta nejlikan” har det varit oerhört frustrerande att brottas med den tystnad som omgärdar generalkonsulatets verksamhet. Vitabok på vitbok har skrivits om Sveriges ställningstaganden under andra världskriget. Men generalkonsulatet i Oslo förkommer bara i marginalen. Ändå spelade den svenska beskickningen utan tvivel en viktig roll för den norska motståndsrörelsen. När jag intervjuade den legendariske frihetskämpen Gunnar Sønsteby fastslog han att en starkt bidragande orsak till motståndsrörelsen framgångar var det svenska generalkonsulatet. Bland annat fick norska motståndsmän låna bilar från konsulatet under perioder när det på grund av den tyska bevakningen var hart när omöjligt för jagade motståndsmän att lämna Norge. Men i svenska diplomatbilar kunde de passera gränsen utan större bekymmer.

Harald Edelstam ”bestraffades” för sin hjälp till den norska motståndsrörelsen när han återvände till Stockholm efter utvisningen från Oslo i november 1944. Leif Öhrwall, en annan vapendragare för det fria Norge, mobbades till den grad att han slutade vid UD. Däremot är det obegripligt att UD i ett senare skede inte velat lyfta fram de insatser som enskilda tjänstemän i den svenska utrikesförvaltningens tjänst utförde i kampen mot nazismen. Men kanske var det fel personer som hade modet, civilkuraget och rättspatoset att ta ställning mot det nazistiska tyranniet? Historien skrivs ju, som bekant, alltid av de som har makten och tolkningsföreträdet…