Diplomater?
Sveriges Television visade i början av året under sex veckor programserien "Diplomaterna" på bästa sändningstid. Det var en seriös satsning med ambitionen att beskriva UD inifrån; vad de personer som representerar Sverige utomlands egentligen gör. Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds gav sitt godkännande till upplägget, enda kravet var att utrikesförvaltningen skulle få granska programmen ur sekretessynpunkt, vilket de också fick.
Det var en häpnadsväckande bild av UD som utkristalliserade sig under de sex programmen. Avsnitt efter avsnitt bekräftades den mest vulgära bilden av UD som en samling bortskämda slynglar som sippar cocktails, fraterniserar med värdlandets överklass, sticker huvudet i sanden när det börjar brännas och överlag är allmänt inkompetenta. I det sista programmet får vi möta Klas Ljungberg, andreman på den svenska ambassaden i Förenade arabemiraten. Vi följer honom medan han dricker öl och paraplydrinkar, åker lyxjakt tillsammans med en hov av vackra kvinnor med minimala bikinin. In i kameran säger han:
"Att vara diplomat och behöva bada och dricka cocktail, det är ett rent helvete".
Harald Edelstam antogs som attaché vid UD år 1939. Under sina 40 år i den svenska utrikesförvaltningens tjänst bars han av en stark övertygelse om att den diplomatiska missionen var ett förtroendeuppdrag. Harald representerade Sverige och det Sverige och svenskarna stod för och trodde på. Det ställningstagandet var han rätt ensam om - år 1944 liksom 1973.
Efter utvisningen från Chile formulerade han ett ställningstagande; det som skulle utmärka den nya tidens diplomater. För mig har det blivit Haralds credo. Han sa: "Man kan inte låta bli att handla när man ser att människor har det svårt. Inte ska väl en ambassadör sitta i ett elfenbenstorn och bara umgås med landets överklass. Man ska åka ut i landet och söka upp folk i partierna, i organisationerna".
Märk väl att Harald säger man, vilket borde betyda diplomatkåren - den som fått förmånen att representera Sverige utomlands. Efter att ha följt programserien "Diplomaterna" inser man att den nya tiden inte kommit (drygt 30 år efter Haralds programförklaring) och man undrar när Klas Ljungberg och hans gelikar senast lämnade paraplydrinkarna för att möta vanligt folk?
Mats Fors
