Harald Edelstam och Max Manus
Harald Edelstams vänner från ockupationsåren i Norge anordnade i juni 1945 en middag till hans ära på hotell Bristol i Oslo. Fotografiet här ovan är taget vid det tillfället. En stor del av de män och kvinnor som Harald samarbetade med i motståndskampen mot den nazityska ockupationsmakten sitter runt det här u-formade bordet. Under arbetet med boken om Harald Edelstam har jag många gånger önskat att jag fått sitta med vid den här middagen och lyssna till de samtal som då fördes.
Var och en som sitter runt bordet bär troligen på ett vittnesbörd om Haralds insatser mot den nazistiska ockupationsmakten. En stor del av personer som syns på fotografiet har jag inte lyckats identifiera, däremot är jag helt säker på att skeppsmäklaren Ragnar Platou finns med vid bordet. Han är en av de personer som efter kriget hemställer om att Harald ska utses till S:t Olovsriddare för sina insatser mot den nazistiska ockupationsmakten.
Arbetet med att kartlägga Haralds motståndsarbete i Norge åren 1942-44 har varit som att lägga ett gigantiskt pussel. Ibland har bitarna (intervjuer, böcker, dokument och så vidare) format sig till ett mönster, en skönjbar bild och en historia som går att berätta. Men för det mesta har pusselbitarna varit allt för få för att det ska vara möjligt att se ett mönster, helheten. Skeppsmäklaren Ragnar Platou har varit en sådan pusselbit; en bit som till synes saknat sammanhang. Harald och Ragnar kände varandra och samarbetade. Men hur ser fortsättningen ut?
Först helt nyligen fick jag reda på att Ragnar Platou var medlem av det sjömilitära rådet, den högsta ledningen, för den hemliga underrättelsetjänsten R.M.O. Redan våren 1942 hade kommendörkapten Andreas Rygg startat R.M.O. på direkt uppmaning av marinattachén vid den norska legationen i Stockholm. När Harald kommer till Oslo i november 1942 har organisationen, med säte i Oslo, byggt upp ett finmaskigt nät av agenter så långt norrut som till Tromsö. Agenterna samlar in information om all tysk fartygstrafik som sedan förs vidare till Stockholm med en kurirlinje som R.M.O. byggt upp. Informationen är viktig både för att skydda de allierades konvojer till Murmansk, men också för att planera kommande anfall på tyska konvojer till och från Norge. Kurirlinjen, som används både för post- och persontransporter, går över Halden där R.M.O.-mannen John A. Myhre passande nog har en "hytte" vid Iddefjorden. När studenterna vid Oslos universitet behöver fly från Norge i slutet av 1943, för att inte deporteras till koncentrationsläger i Tyskland, bygger Harald och Carl Ferdinand Gjerdrum upp en livlina över samma distrikt.
R.M.O. samarbetade även med brittiska underrättelsetjänsten SIS och sabotageorganisationen SOS som verkade i Norge under större delen av kriget. Bland R.M.O:s informatörer återfinns till exempel SOE-agenterna Viggo Axelsen och Odd Starheim. Men utbytet var ömsesidigt. SOE-agenterna Max Manus och Gregers Gram utför åren 1943-45 en rad lyckade sabotage mot tyska fartyg. Bland annat lyckas de sänka fartyget Donau, som fraktat en stor del av Norges judar till förintelselägren, fartyget Rolandseck och ett nybygge som ännu står på Akers mekaniska verkstad. Manus och Grams fartygssabotage är en bärande komponent i spelfilmen "Max Manus" som setts av över en miljon norrmän. En bidragande orsak till Manus och Grams framgångar är att de fått initierad information av R.M.O. om den tyska fartygstrafiken och den övriga aktiviteten i Oslos hamn. R.M.O. inledde också redan i början av 1942 ett samarbete med SOE-agenten Gunnar "Agent 24" Sønsteby, som senare ska bli ledare för det mytomspunna "Oslo-gänget".
Ännu en bit har fogats till det stora pusslet. Harald samarbetade med Ragnar Platou, som satt i ledningen för den hemliga underrättelsetjänsten R.M.O. Harald hade som diplomat en större rörelsefrihet än de flesta andra i det ockuperade Norge. Han hade dessutom tillgång till en "hytte" i Nordmarka, en stor segelbåt och så vidare. Rätt bra förutsättningar för en underrättelseagent, eller hur? SOE-agenten Gunnar Sønsteby har också i intervjuer med mig uppgett att han hade ett nära samarbete med Harald. Bland annat såg Harald till att Gunnar fick låna svenska generalkonsulatets bilar för speciellt viktiga transporter. SOE och R.M.O. hade ett nära samarbete. Men kände Harald Max Manus, och hur såg deras samarbete i så fall ut?
Trettio år senare, närmare bestämt den 18 september 1974, går Max Manus i en debattartikel i Morgenbladet till hårt angrepp mot Harald Edelstam. Manus ifrågasätter Harald, som då utvisats från Chile, och hans humanitära insatser för att rädda människor som jagas av militärjuntan. Manus frågar retoriskt: Talar vi om samma land, hr. Edelstam? Påhoppet som sådant är inte förvånade eftersom Manus under hela sextio- och sjuttiotalet hade märkliga kontakter med militärdiktaturerna i Latinamerika och gör en rad investeringar i bland annat Chile. Men det som förvånar är tonen i debattartikeln. Det känns som om Manus mellan raderna säger: Men snälla Harald du måste ju förstå att det är skillnad på Santiago de Chile 1973 och hur vi arbetade i Oslo 1943!
