Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Boken "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" är en kompromiss. Jag erkänner det gärna. När jag började skriva boken visste jag inte allt jag ville veta om Harald, men jag trodde att jag visste tillräckligt mycket för att det skulle bli en bok.

Research är bland det roligaste jag vet. Intervjuerna, dokumenten, böckerna och tidningsklippen blir bitar i ett gigantiskt pussel. För det mesta passar bitarna inte ihop, men ibland formar de sig till sammanhängande kedjor som bildar ett mönster. När de gör det är det en formidabel adrenalinkick. Men det tillhör undantagen. Däremot föder varje pusselbit alltid minst tio nya uppslag - personer man borde intervjua, böcker man borde läsa, arkiv man borde besöka...

Författaren Väinö Linna har sagt att en författares främst kvalitet är bra sittfläsk. Det är sant. Det tar tid att skriva en bok och det kräver tålamod och uthållighet att vänta ut orden. När det gäller en bok som "Svarta nejlikan" tror jag också, eller det är i alla fall min erfarenhet, att det krävs en annan sak: mod. Mod att bestämma sig för att byta roller. Jag vet inte allt, långt ifrån allt jag skulle vilja vet, inte ens allt det jag vet att jag skulle kunna få veta, men att jag vet tillräckligt för att det kanske, kanske ska bli en bok som börjar leva och finner en publik. Det är ett frustrerande val att veta att det kunde ha blivit mycket, mycket bättre om jag bara fått mer tid; tid för att forska vidare. Hitta nya saker som i sin tur lett fram till minst tio nya uppslag, som i sin tur skulle ha lett fram till tio trådar att nysta i...

Harald var en modig människa, som utsatte sig själv för livsfara för att hjälpa andra människor. Det är inte det modet jag pratar om. Men det finns också ett annat mod, nämligen att erkänna att man är ofullkomligt, att det inte blir perfekt, så bra jag skulle vilja att det blev, men ändå kanske tillräckligt bra. 

Jag har i perioder, när jag starkt tvivlat på mitt material och min egen förmåga, känt mig som författaren i Albert Camus "Pesten" som har en hel roman i sitt huvud, men inte kommer igång med skrivandet eftersom han inte lyckas bestämma sig för det rätta ordet som ska inleda romanen. Valet står mellan att det blir en bok, eller kanske ingen bok alls. För mig var valet att byta roll från researcher till författare. Valet stod mellan att forska vidare i jakt på fulländningen eller fatta pennan och gestalta det som jag vet, som de flesta andra inte vet, men som de kanske skulle vilja veta.