Då blev Edelstams personlighet synlig...
Harald Edelstam, Sveriges ambassadör, förklaras i början av december 1973 persona non grata – inte önskevärd – i Chile. Edelstam har då räddat över tusen jagade människor undan militärjuntans koncentrationsläger och tortyrkammare.
Den då trettiofyraåriga Tapani Brotherus, Finlands ambassadör i Chile, var en av de få som aktivt hjälpte Edelstam. Efter utvisningsbeslutet skriver Brotherus i en rapport hem till utrikesministeriet i Helsingfors:
”För en observatör verkade Edelstams aktioner tidvis vara helt utsiktslösa, även om de ur ett humanitärt perspektiv var väl motiverade. Hans personlighet blev synlig under sådana här förhållanden, han var ett undantag till de flesta andra europeiska sändebud som av bekvämlighet eller av övertygelse inte var villiga att erbjuda skydd till Allendes anhängare innan de uppmanades därtill av sina regeringar.”
Harald Edelstams vapendragare
Tillsammans med eftertexterna till filmen Svarta nejlikan rullar en intervju som Harald Edelstam gav för holländsk television efter utvisningen från Chile. På reporterns fråga vilken hjälp och vilket stöd han fick från sina diplomatkollegor ler han med ett snett, pillemariskt leende och svarar: ingen, förutom från Finlands chargé d’affaires.
Sommaren 2008 ser docent Heikki Hiilamo av en tillfällighet filmen och bestämmer sig för att ta reda på vem som gömmer sig bakom den kryptiska omskrivningen. Det har nu blivit boken ”Kuoleman listat – Suomalaisten salainen apu Chilen vanoituille” (På dödslistorna – Finländsk hemlig hjälp till Chiles fängslade).
Den person Harald Edelstam syftar på heter Tapani Brotherus. Han var 33 år och Finlands ambassadör i Chile när militären tog makten i september 1973. Efter kuppen blev Sverige skyddsmakt åt Cuba, Finland åtog sig att bli skyddsmakt åt den utvisade östtyska ambassaden. Det gav Brotherus, i likhet med Harald Edelstam, en utmärkt möjligt att rädda jagade personer. Brotherus lyckades skaffa många flyktingar en fristad i framför allt Östtyskland - allt i strid med direktiven från Helsingfors.
Hiilamo har i sina gedigna efterforskningar kommit fram till att Heikki Brotherus och hans medarbetare vid den finländska ambassaden i Santiago lyckades rädda 2 500 människor undan militärjuntans koncentrationsläger och tortyrkamrar.
När boken presenterades på en presskonferens i Helsingfors för en tid sedan sa Tapani Brotherus:
- I Finland har ingen varit intresserad av mänskliga rättigheter, förutom några få kollegor.
Hiilamos bok underbygger på ett övertygande sätt Brotherus´ hjältemodiga insats i Chile 1973-74. I det finländska utrikesministeriets officiella historieskrivning lyser däremot hans insats med sin frånvaro.
Känns historien igen?
