Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Jag åt för en tid sedan middag med några bekanta. Vi hade pratat om att träffas en längre tid och nu blev det äntligen av. Vi arbetar med helt olika saker och efter att ha skannat av vad vi för tillfället höll på med visade det sig att en i sällskapet arbetade med coachning, handledning och chefsutveckling på utrikesdepartementet. Han fastslog ganska omgående att uppdraget var utsiktslöst eftersom ledarskapet på UD är så hopplöst föråldrat, hierarkiskt och auktoritärt. Han karakteriserade UD:s ledarskap som ”management by fear”.

- Det finns två möjliga karriärvägar inom UD, konstaterade han. Endera blir man en rövslickare som hoppas på att bli ihågkommen och belönad längre fram i karriären eller också går man sin egen väg, helt och hållet. Det finns inga mellanlägen. Går man sin egen väg blir man utfryst och fruktansvärt ensam. Det kräver i sin tur att man är väldigt stark. Det är sorgligt att den här mentaliteten och attityden utmärker den myndighet som har ansvaret för bilden av Sverige i utlandet.

En ögonblicksbild från UD år 2010. Sextioett år tidigare, då de här dragen av skräckledarskap antagligen var betydligt mer framträdande, träder Harald Edelstam i UD:s tjänst. Under arbetet med boken ”Svarta nejlikan” funderade jag mycket på vilket pris han betalade för sin vägran att inordna sig i krypandet, ryggdunkandet och lismandet på UD. För var det något Harald hatade som var det rövslickeri och auktoriteter.

Jag har också försökt föreställa mig vad UD kunde ha uträttat genom åren om inte själva företagskulturen kvävt nya medarbetare med ett moraliskt patos, civilkurage och handlingskraft; människor som inte var lika starka som Harald eller som kanske inte var villiga att betala det pris Harald själv tvingades betala.