Dubbelspelet som strategi
Den 11 september 1973 tar militären, med general Augusto Pinochet i spetsen, makten i Chile. Efter kuppen försöker militären i en terrorvåg, som har få motstycken, rensa ut allt och alla som på något sätt påminner om president Salvador Allende och hans demokratiskt valda regering.
Mitt i terrorn, tortyren och massarresteringarna står Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam. Oerhört ensam, men fast besluten om att göra allt han kan. Under dagarna och nätterna efter militärkuppen åker han runt på Santiagos gator, där det råder utgångsförbud, och plockar upp människor som militären jagar med ljus och lykta. Därefter erbjuder han dem en fristad på den svenska eller kubanska ambassaden, som han övertagit efter att militärjuntan utvisat alla kubaner. Amnesty International uppskattar att Harald under knappa tre månader efter kuppen hinner hjälpa cirka 1 300 människor undan obeskrivliga lidanden i militärens koncentrationsläger och tortyrcentraler.
Till sist tröttnar militären på hans humanitära insats och skarpa fördömanden i den internationella pressen av de självutnämnda nya makthavarna i den internationella pressen. Och militären utvisar honom. Wilhelm Wachtmeister, chefen för UD:s politiska avdelning, konstaterar i sina memoarer att "Chiles åtgärd att utvisa Edelstam befriade svenska regeringen från nödvändigheten att kalla hem honom". Uttalandet säger väl allt om hur "mumrikarna" (Haralds öknamn på inställsamma karriärdiplomaterna) på UD såg på hans verksamhet.
Haralds ställningstagande och agerande efter militärkuppen i Chile är kulmen på hans diplomatiska gärning och hans livslånga kamp för mänskliga rättigheter. Men kampen började långt tidigare, närmare bestämt, år 1939 när han inträdde i den svenska utrikesförvaltningen. Harald tycks redan från början ha ansett att diplomati ska vara något mer än cocktailpartyn, skarpsinniga tolkningarna av "kremlologi" och ensidigt tillvaratagande av svenska intressen. Patoset, medkänslan och den humanistiska kompassen tycks ha följt honom på alla posteringar - fascismens Rom, nazismens Berlin, ockupationens Oslo, stalinrepressions Warswaza, militärens Istanbul, folkmordet Jakarta, dödsskvadronernas Guatemala City...
En viktig orsak till att Harald så framgångsrikt kunde hjälpa utsatta människor var hans sociala talang. Med lätthet umgicks han med stationeringsortens makthavare för att sedan kunna hjälpa de människor som drabbades av deras maktutövning. Harald bror, diplomaten Axel "Acke" Edelstam, säger i en av de intervjuer jag gjort med honom att Harald "tillämpade den strategi som han utarbetat redan i Oslo, nämligen att ha goda kontakter med regimen, samtidigt som han arbetade för oppositionen".
Mats Fors
