De nödvändiga likvideringarna
”Jag hyser en väldigt stor beundran för de som verkligen klarade av att utföra avrättningar av dubbelagenter. De var de tappraste, men det finns ingen helgongloria förbundet med deras jobb. Det kan vara människor som fortsättningsvis lever som varit tvungna att göra sådana här saker. En sådan börda måste vara tung att bära. Jag var bara direkt inblandad en enda gången och då jag var tvungen att gömma ett lik, men jag har aldrig kunnat glömma tanken, att jag vet var det ligger” berättar Ida Nicoline ”Tikken” Manus i biografin ”Tikken Manus – sabotørens hemmelige medspiller”.
Den händelse hon syftar på är likvideringen av dubbelagenten W. inne på den norska legationen på Skeppargatan 32 i Stockholm den 29 juli 1944. Efter likvideringen slängdes liket i en säck och gömdes i en mosse utanför Stockholm. ”Tikken” säger i boken att ”enskilda händelser i mitt stockholmsliv har jag lovat att aldrig prata om och det har jag inte heller gjort. Gud ske lov har jag aldrig blivit konfronterad med familjerna till de likviderade. Jag avgav ett tysthetslöfte till Onkel [täcknamn för SOE:s chef i Stockholm] när jag började och det har jag hållit”.
”Tikken” arbetade under större delen av andra världskriget på den brittiska legationen i Stockholm. Hon var känd under kodnamnet ”Tante” och fungerade som de norska SOE-agenternas all-i-allo. När SOE-agenterna utfört uppdrag i Norge – likvideringar, sabotage eller fartygssprängningar – tar de sig till Stockholm för sopa igen spåren efter aktionen, men också för att avrapportera aktionen till ”Tikken”. Hon skriver en rapport som skickas vidare till London. Hon har även hand om debriefingen av agenterna som ofta sker på någon av Stockholms flottare restauranger som Riche eller Grand. Det är också hon som utrustar agenterna för nya uppdrag i Norge. I hennes kassaskåp på legationens översta våning finns de giftpiller som varje SOE-agent har med sig på uppdragen, cyanidampuller som innebär en säker död på femtio sekunder. I hennes kassaskåp finns också en rad specialvapen som en del agenter utrustas med...
Mer än sextio år efter andra världskrigets slut är likvideringar av angivare och dubbelagenter fortsättningsvis ett mycket känsligt kapitel i Norge. Historikern och chefen för Hjemmefrontsmuseet Arnfinn Moland har inklätt sig rollen av den som skriver den norska motståndskampens officiella historia. Han har bland annat fått tillgång till en rad hemligstämplade arkiv, som inte är öppna för någon annan, vilket gör det svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i hans slutsatser. Han har i alla fall kommit fram till att den norska motståndsrörelsen avrättade åttiotvå förrädare under kriget. Siffran är häpnadsväckande låg. Den danska motståndsrörelsen som kom igång först hösten 1943 har tagit på sig ansvaret för minst trehundra likvideringar. Molands slutsats har också ifrågasatts från flera håll. Författaren Egil Ulateig, som skrivit en rad böcker om den norska motståndskampen, anser att minst hundrafemtio likviderades av den norska motståndsrörelsen av en eller annan anledning.
Frågan hur många angivare, provokatörer och dubbelagenter som likviderades av den norska motståndsrörelsen har intresserat mig eftersom Harald Edelstam under sin tid i Oslo satt med i en domstol som hade till uppgift att bedöma hur pass välgrundade anklagelserna var och om en likvidering var motiverad, om den behövdes för att skydda organisationen som helhet. Domstolen var upprättad av Milorgchefen Jens Christian Hauge, som efter kriget bland annat ska bli försvarsminister. Under researchen har det varit oerhört frustrerade att brottas med den tystnad som ännu råder runt likvideringarna, hur många som utfördes och på vilka grunder.
”Tikken” Manus har avgivit ett tysthetslöfte ”och vissa saker tänker jag ta med mig i graven” och därför innehåller biografin inga sensationella uppgifter. Även om det hon berättar för journalisten Kaja Frøysa ger en och annan ny inblick i det skymningsland där likvideringarna utfördes. Hon konstaterar bland annat att ”W. blev avrättad innan någon hann förhöra honom. Det var flera av oss som var ganska kritiska till just det, men de spända nerverna hos grabbarna kunde föra med sig just sådana saker”. ”Tikken”, som under hela kriget är stationerad i Stockholm, uppger att hon känner till ett stort antal likvideringar, men att ”hon lade locket på de här sakerna för sextio år sedan, fast övertygad om att inte berätta något om de här sakerna”.
Eftersom ”Tikken” rimligen bara kan känna till de likvideringar som SOE utförde verkar siffran åttiotvå lönnmord som en klar underskattning. För till de likvideringar som SOE utförde tillkommer mord som den kommunistiska delen av motståndsrörelsen, Milorg och lokala avdelningar av Hjemmefronten utförde. ”Tikken” berättar också i biografin att Max Manus – en av de mest framstående medlemmarna i det mytomspunna Oslogenget – mot slutet av 1940-talet skrev på en roman med namnet ”Rottefangeren”. Rotte var öknamnet för angivare. Romanens tema var likvidering av angivare och dubbelagenter. Det är väl känt att Max var djupt involverad i likvideringarna, dels som organisatör, dels som verkställare. Manuset blev aldrig klart och ”Tikken” Manus är nog den enda som vet vad som hänt med Max Manus beskrivning av likvideringar som ofta kunde vara förutsättningen för att hela motståndsceller skulle överleva.
