Harald "Svarta nejlikan" Edelstam

Harald Edelstam förklaras i december 1973 persona non grata och utvisas från Chile. Han återvänder till Sverige som en folkhjälte. Mottagandet på Arlanda flygplats är storslaget. Chilenare som bor på olika flyktingförläggningar runt om i Sverige har vallfärdat till flygplatsen för att ta emot sin räddande ängel.

UD med dess ”mumrikar” är inte lika förtjusta över uppståndelsen runt Harald Edelstam samt hans civilkurage och banbrytande humanitära insats. Den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet har däremot under månaderna efter kuppen backat upp Haralds kamp för att rädda förföljda människor. Eller i alla fall har det sett så ut…

Det är däremot en sak att ha en hjälte på andra sidan jordklotet, en helt annan sak att ha en hjälte på hemmaplan i Jantelandet Sverige. Efter statsminister Olof Palmes jultal 1972, där han fördömde de amerikanska bombningarna av Hanoi och andra nordvietnamesiska städer, är de svensk-amerikanska diplomatiska förbindelserna lagda på is. USA har kallat hem sin ambassadör i Sverige och Sveriges tilltänkta ambassadör i Washington DC beviljas inte ackreditering.

Bakom kulisserna pågår däremot ett diplomatiskt spel för att rekonstruera de i grund vänskapliga förbindelserna mellan länderna. Med diplomatisk fingertoppskänsla vägs varje ord i dialogen på guldvåg. På den här spelplanen landar folkhjälten Harald med buller och bång. Frankt proklamerar han att han tänker vittna om USA:s roll i kuppen inför kongressens utskott, turnera runt i USA och berätta om sina upplevelser och påstår sig dessutom vara en mycket lämplig ambassadör i Washington DC.

Tidningarna skriver spaltmeter om spelet mellan Harald, UD och den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet. Det är en följetong av påståenden som möts av dementier, som i sin tur pareras med motdementier. Efter ett tag utkristalliserar sig ett ställningstagande som det verkar finnas konsensus kring: det här är vi alla överens om att Harald Edelstam ska säga. Alla tycker likadant, regeringen har inte utövat några som helst påtryckningar. Det tal Harald Edelstam slutligen håller inför senaten är urvattnat och försett med alla möjliga brasklappar. Vad sanning är, det får vi väl förhandla om som Olof Palme en gång uttryckte saken. Ingen, absolut ingen, inte ens militärjuntan i Chile, kunde bli upprörd över hans tal i kongressen.

Under arbetet med boken har jag ofta funderat på vad Harald Edelstam tänkte när han stod uppe på podiet och läste innantill från manuskriptet. Tänkte han på tortyroffren i Nationalstadions omklädningsrum? De jagade han fraktat i bakluckan på sin vita Mercedes? De otaliga mordförsöken han själv utsatts för? De fängslade ministrarna i Allendes regering i saltgruvan i södra Chile? Frustrationen över att han inte hann rädda fler? Eller tänkte han på vad som var bäst för det socialdemokratiska partiet eller Sveriges relationer med USA?

Drygt trettio år senare blir ett tidigare hemligstämplat dokument ur det amerikanska utrikesministeriets arkiv offentligt. Det kastar nytt ljus över det spel som våren 1974 pågick på högsta politiska nivå i Sverige. Dokumentet bär överskriften ”Confidential” och är författat av Olsen (ställning framgår inte) vid den amerikanska beskickningen i Stockholm. Han har fått ett femton minuter långt informellt samtal med utrikesminister Sven Andersson. Han skriver att Andersson och ”Palme har instruerat ambassadör Edelstam att inte yppa något om USA:s förmodade roll i den chilenska militärkuppen”. De har gemensamt gått igenom Haralds planer och intentioner för turnén i USA och Edelstam har intygat att han enbart kommer att prata om Chile, ingenting om den amerikanska inblandningen i kuppen.

Olson framhåller att Nixon-administrationen är bekymrade över den föreläsningsturné som Harald kommer att genomföra efter kongressförhöret. Han undrar om det verkligen står i Sveriges intresse och om regeringen inte kan hindra Edelstam. Andersson svarar att det juridiskt är möjligt att beordra Harald att stanna hemma, men att han är en symbol för den svenska synen på militärjuntan i Chile. Andersson anser att folk inte skulle förstå om Edelstam ”tystades”.

Olson framhärdar i att han inte kan förstå hur en vänligt sinnad nation som Sverige kan tillåta Harald Edelstams sejour i USA. Förstår inte Edelstam att han skadar Sveriges intressen och saboterar sin egen diplomatiska karriär. Andersson svarar att han gjort vad han kunnat för att avstyra Edelstams besök, men att han vägrat att lyssna. Andersson tillägger: ”jag tycker inte om den mannen. Jag förstår inte hans uppförande [sekretessbelagt avsnitt]”.

Enligt Olsens rapport har Andersson med förundran i rösten berättat att Edelstam bett om att bli utsedd till svensk ambassadör i Washington. Anderson har med ”frustration” avfärdat det hela med att Edelstam är en ”romantiker”. Därefter försäkrar han att Edelstams manuskript kommer att bli ”tvättat” av honom själv och Palme, samt att han kommer att beordras att hålla sig till det.

Senare på kvällen träffar Olson Wilhelm Wachtmeister, chef för UD:s politiska avdelning. Wachtmeister berättar att kongressförhöret är tvådelat – förhållandena i Chile avhandlas under förmiddagen och USA:s roll i kuppen på eftermiddagen. Edelstam har, enligt Wachtmeister, fått order om att inte yttra sig under eftermiddagen. Så blev det också. Edelstam deltog inte aktivt i eftermiddagens debatt.

I dag vet vi, bland annat genom CIA-dokument som blivit offentliga, att Nixon-administrationen aktivt verkade för att Salvador Allende till en början inte skulle kunna beträda presidentposten överhuvudtaget och att man sedan gjorde stora ansträngningar för att störta honom