20 procent av rösterna
Svarta nejlikan årets bok om svensk historia?
Tycker du att "Svarta nejlikan" var förra årets bästa, viktigaste, mest läsvärda eller mest efterlängtade bok om svensk historia så ska du rösta. Du har chans att vinna någon av de nominerade böckerna.
Läs mer på följande länk: http://www.svenskhistoria.se/default.aspx?newsid=2425
Så här röstar du:
Skicka en e-post till [email protected] och skriv numret på den bok du vill rösta på i ämnesfältet. "Svarta nejlikan" har nummer 4. Omröstningen pågår till den 12 mars 2010. Det är bara tillåtet att rösta en gång. De som deltar i omröstningen har chans att vinna någon av de nominerade böckerna (det går bra att önska vilken av böckerna du vill vinna).
UD - management by fear
Jag åt för en tid sedan middag med några bekanta. Vi hade pratat om att träffas en längre tid och nu blev det äntligen av. Vi arbetar med helt olika saker och efter att ha skannat av vad vi för tillfället höll på med visade det sig att en i sällskapet arbetade med coachning, handledning och chefsutveckling på utrikesdepartementet. Han fastslog ganska omgående att uppdraget var utsiktslöst eftersom ledarskapet på UD är så hopplöst föråldrat, hierarkiskt och auktoritärt. Han karakteriserade UD:s ledarskap som ”management by fear”.
- Det finns två möjliga karriärvägar inom UD, konstaterade han. Endera blir man en rövslickare som hoppas på att bli ihågkommen och belönad längre fram i karriären eller också går man sin egen väg, helt och hållet. Det finns inga mellanlägen. Går man sin egen väg blir man utfryst och fruktansvärt ensam. Det kräver i sin tur att man är väldigt stark. Det är sorgligt att den här mentaliteten och attityden utmärker den myndighet som har ansvaret för bilden av Sverige i utlandet.
En ögonblicksbild från UD år 2010. Sextioett år tidigare, då de här dragen av skräckledarskap antagligen var betydligt mer framträdande, träder Harald Edelstam i UD:s tjänst. Under arbetet med boken ”Svarta nejlikan” funderade jag mycket på vilket pris han betalade för sin vägran att inordna sig i krypandet, ryggdunkandet och lismandet på UD. För var det något Harald hatade som var det rövslickeri och auktoriteter.
Jag har också försökt föreställa mig vad UD kunde ha uträttat genom åren om inte själva företagskulturen kvävt nya medarbetare med ett moraliskt patos, civilkurage och handlingskraft; människor som inte var lika starka som Harald eller som kanske inte var villiga att betala det pris Harald själv tvingades betala.
Osmaklig reklam
”En osmaklig reklam för goda gärningar, som framträder i särskilt obehagligt ljus genom disproportionen mellan vad som kunnat utföras i skydd av konsulär immunitet och vad de norska hemmafrontmännen uträttat med ständig risk för liv, lem och frihet.”
Så skriver Claes Westring i ett handbrev den 27 maj 1945 till utrikesrådet Eric von Post vid UD. Westring var under större delen av andra världskriget chef för det svenska generalkonsulatet i Oslo, och Harald Edelstams chef. De ”goda gärningar” Westring anspelar på är den hjälp som Harald Edelstam, med flera vid generalkonsulatet, gett till den norska motståndsrörelsen under den nazityska ockupationen. Westring ondgör sig också över att nyhetsbyrån TT publicerat en ”romantisk avfattad skildring av de utomordentliga insatser olika tjänstemän vid detta generalkonsulat utfört. Frånsett att en så seriös telegrambyrå borde respektera den diplomatiska och konsulära verksamhetens anonymitet och krav på diskretion, har det väckt berättigad förvåning, att TT kunnat publicera visserligen ytliga men dock inside informations från personalens verksamhet”.
Westrings hållning är i någon mening förståelig direkt efter fredsslutet. Många ville då med rätt eller orätt förknippas med den vinnande sidan, som om de hela kriget slagits på ”rätt” sida. Det märkliga är däremot att Westrings analys och förhållningssätt blivit normerande för UD:s historieskrivning av det svenska generalkonsulatets verksamhet i Oslo under ockupationsåren.
Under arbetet med boken ”Svarta nejlikan” har det varit oerhört frustrerande att brottas med den tystnad som omgärdar generalkonsulatets verksamhet. Vitabok på vitbok har skrivits om Sveriges ställningstaganden under andra världskriget. Men generalkonsulatet i Oslo förkommer bara i marginalen. Ändå spelade den svenska beskickningen utan tvivel en viktig roll för den norska motståndsrörelsen. När jag intervjuade den legendariske frihetskämpen Gunnar Sønsteby fastslog han att en starkt bidragande orsak till motståndsrörelsen framgångar var det svenska generalkonsulatet. Bland annat fick norska motståndsmän låna bilar från konsulatet under perioder när det på grund av den tyska bevakningen var hart när omöjligt för jagade motståndsmän att lämna Norge. Men i svenska diplomatbilar kunde de passera gränsen utan större bekymmer.
Harald Edelstam ”bestraffades” för sin hjälp till den norska motståndsrörelsen när han återvände till Stockholm efter utvisningen från Oslo i november 1944. Leif Öhrwall, en annan vapendragare för det fria Norge, mobbades till den grad att han slutade vid UD. Däremot är det obegripligt att UD i ett senare skede inte velat lyfta fram de insatser som enskilda tjänstemän i den svenska utrikesförvaltningens tjänst utförde i kampen mot nazismen. Men kanske var det fel personer som hade modet, civilkuraget och rättspatoset att ta ställning mot det nazistiska tyranniet? Historien skrivs ju, som bekant, alltid av de som har makten och tolkningsföreträdet…
De nödvändiga likvideringarna
”Jag hyser en väldigt stor beundran för de som verkligen klarade av att utföra avrättningar av dubbelagenter. De var de tappraste, men det finns ingen helgongloria förbundet med deras jobb. Det kan vara människor som fortsättningsvis lever som varit tvungna att göra sådana här saker. En sådan börda måste vara tung att bära. Jag var bara direkt inblandad en enda gången och då jag var tvungen att gömma ett lik, men jag har aldrig kunnat glömma tanken, att jag vet var det ligger” berättar Ida Nicoline ”Tikken” Manus i biografin ”Tikken Manus – sabotørens hemmelige medspiller”.
Den händelse hon syftar på är likvideringen av dubbelagenten W. inne på den norska legationen på Skeppargatan 32 i Stockholm den 29 juli 1944. Efter likvideringen slängdes liket i en säck och gömdes i en mosse utanför Stockholm. ”Tikken” säger i boken att ”enskilda händelser i mitt stockholmsliv har jag lovat att aldrig prata om och det har jag inte heller gjort. Gud ske lov har jag aldrig blivit konfronterad med familjerna till de likviderade. Jag avgav ett tysthetslöfte till Onkel [täcknamn för SOE:s chef i Stockholm] när jag började och det har jag hållit”.
”Tikken” arbetade under större delen av andra världskriget på den brittiska legationen i Stockholm. Hon var känd under kodnamnet ”Tante” och fungerade som de norska SOE-agenternas all-i-allo. När SOE-agenterna utfört uppdrag i Norge – likvideringar, sabotage eller fartygssprängningar – tar de sig till Stockholm för sopa igen spåren efter aktionen, men också för att avrapportera aktionen till ”Tikken”. Hon skriver en rapport som skickas vidare till London. Hon har även hand om debriefingen av agenterna som ofta sker på någon av Stockholms flottare restauranger som Riche eller Grand. Det är också hon som utrustar agenterna för nya uppdrag i Norge. I hennes kassaskåp på legationens översta våning finns de giftpiller som varje SOE-agent har med sig på uppdragen, cyanidampuller som innebär en säker död på femtio sekunder. I hennes kassaskåp finns också en rad specialvapen som en del agenter utrustas med...
Mer än sextio år efter andra världskrigets slut är likvideringar av angivare och dubbelagenter fortsättningsvis ett mycket känsligt kapitel i Norge. Historikern och chefen för Hjemmefrontsmuseet Arnfinn Moland har inklätt sig rollen av den som skriver den norska motståndskampens officiella historia. Han har bland annat fått tillgång till en rad hemligstämplade arkiv, som inte är öppna för någon annan, vilket gör det svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i hans slutsatser. Han har i alla fall kommit fram till att den norska motståndsrörelsen avrättade åttiotvå förrädare under kriget. Siffran är häpnadsväckande låg. Den danska motståndsrörelsen som kom igång först hösten 1943 har tagit på sig ansvaret för minst trehundra likvideringar. Molands slutsats har också ifrågasatts från flera håll. Författaren Egil Ulateig, som skrivit en rad böcker om den norska motståndskampen, anser att minst hundrafemtio likviderades av den norska motståndsrörelsen av en eller annan anledning.
Frågan hur många angivare, provokatörer och dubbelagenter som likviderades av den norska motståndsrörelsen har intresserat mig eftersom Harald Edelstam under sin tid i Oslo satt med i en domstol som hade till uppgift att bedöma hur pass välgrundade anklagelserna var och om en likvidering var motiverad, om den behövdes för att skydda organisationen som helhet. Domstolen var upprättad av Milorgchefen Jens Christian Hauge, som efter kriget bland annat ska bli försvarsminister. Under researchen har det varit oerhört frustrerade att brottas med den tystnad som ännu råder runt likvideringarna, hur många som utfördes och på vilka grunder.
”Tikken” Manus har avgivit ett tysthetslöfte ”och vissa saker tänker jag ta med mig i graven” och därför innehåller biografin inga sensationella uppgifter. Även om det hon berättar för journalisten Kaja Frøysa ger en och annan ny inblick i det skymningsland där likvideringarna utfördes. Hon konstaterar bland annat att ”W. blev avrättad innan någon hann förhöra honom. Det var flera av oss som var ganska kritiska till just det, men de spända nerverna hos grabbarna kunde föra med sig just sådana saker”. ”Tikken”, som under hela kriget är stationerad i Stockholm, uppger att hon känner till ett stort antal likvideringar, men att ”hon lade locket på de här sakerna för sextio år sedan, fast övertygad om att inte berätta något om de här sakerna”.
Eftersom ”Tikken” rimligen bara kan känna till de likvideringar som SOE utförde verkar siffran åttiotvå lönnmord som en klar underskattning. För till de likvideringar som SOE utförde tillkommer mord som den kommunistiska delen av motståndsrörelsen, Milorg och lokala avdelningar av Hjemmefronten utförde. ”Tikken” berättar också i biografin att Max Manus – en av de mest framstående medlemmarna i det mytomspunna Oslogenget – mot slutet av 1940-talet skrev på en roman med namnet ”Rottefangeren”. Rotte var öknamnet för angivare. Romanens tema var likvidering av angivare och dubbelagenter. Det är väl känt att Max var djupt involverad i likvideringarna, dels som organisatör, dels som verkställare. Manuset blev aldrig klart och ”Tikken” Manus är nog den enda som vet vad som hänt med Max Manus beskrivning av likvideringar som ofta kunde vara förutsättningen för att hela motståndsceller skulle överleva.
Det hemliga nätverket
Medan eftertexterna till filmen ”Svarta nejlikan” rullar ser man en intervju som Harald Edelstam gav för holländsk TV efter att han utvisats från Chile. En bit in i intervjun säger Edelstam att den enda som han hade ett bra samarbete med var ambassadör Heikki Brotherius vid den finländska beskickningen i Santiago. Av en tillfällighet råkade forskaren Heikki Hiilamo se filmen på finländsk TV i juni 2008 och bestämde sig för att ta reda på vad som låg bakom uttalandet.
Det ledde fram till boken ”Chilen vainotut – turvaan suomalaisten salaisella avulla” (fri översättning: Chilensk förföljelse – i säkerhet tack vare hemlig finländsk hjälp). Eftersom jag hjälpt Hiilamo med en del uppgifter har jag fått förmånen att läsa manuskriptet som är välskrivet och ger nya inblickar i den inofficiella ”räddningsorganisation” som etablerades efter militärkuppen den 11 september 1973, och vars huvudarkitekt var Harald Edelstam.
"Romantikern" Harald Edelstam
Harald Edelstam förklaras i december 1973 persona non grata och utvisas från Chile. Han återvänder till Sverige som en folkhjälte. Mottagandet på Arlanda flygplats är storslaget. Chilenare som bor på olika flyktingförläggningar runt om i Sverige har vallfärdat till flygplatsen för att ta emot sin räddande ängel.
UD med dess ”mumrikar” är inte lika förtjusta över uppståndelsen runt Harald Edelstam samt hans civilkurage och banbrytande humanitära insats. Den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet har däremot under månaderna efter kuppen backat upp Haralds kamp för att rädda förföljda människor. Eller i alla fall har det sett så ut…
Det är däremot en sak att ha en hjälte på andra sidan jordklotet, en helt annan sak att ha en hjälte på hemmaplan i Jantelandet Sverige. Efter statsminister Olof Palmes jultal 1972, där han fördömde de amerikanska bombningarna av Hanoi och andra nordvietnamesiska städer, är de svensk-amerikanska diplomatiska förbindelserna lagda på is. USA har kallat hem sin ambassadör i Sverige och Sveriges tilltänkta ambassadör i Washington DC beviljas inte ackreditering.
Bakom kulisserna pågår däremot ett diplomatiskt spel för att rekonstruera de i grund vänskapliga förbindelserna mellan länderna. Med diplomatisk fingertoppskänsla vägs varje ord i dialogen på guldvåg. På den här spelplanen landar folkhjälten Harald med buller och bång. Frankt proklamerar han att han tänker vittna om USA:s roll i kuppen inför kongressens utskott, turnera runt i USA och berätta om sina upplevelser och påstår sig dessutom vara en mycket lämplig ambassadör i Washington DC.
Tidningarna skriver spaltmeter om spelet mellan Harald, UD och den högsta ledningen inom det socialdemokratiska partiet. Det är en följetong av påståenden som möts av dementier, som i sin tur pareras med motdementier. Efter ett tag utkristalliserar sig ett ställningstagande som det verkar finnas konsensus kring: det här är vi alla överens om att Harald Edelstam ska säga. Alla tycker likadant, regeringen har inte utövat några som helst påtryckningar. Det tal Harald Edelstam slutligen håller inför senaten är urvattnat och försett med alla möjliga brasklappar. Vad sanning är, det får vi väl förhandla om som Olof Palme en gång uttryckte saken. Ingen, absolut ingen, inte ens militärjuntan i Chile, kunde bli upprörd över hans tal i kongressen.
Under arbetet med boken har jag ofta funderat på vad Harald Edelstam tänkte när han stod uppe på podiet och läste innantill från manuskriptet. Tänkte han på tortyroffren i Nationalstadions omklädningsrum? De jagade han fraktat i bakluckan på sin vita Mercedes? De otaliga mordförsöken han själv utsatts för? De fängslade ministrarna i Allendes regering i saltgruvan i södra Chile? Frustrationen över att han inte hann rädda fler? Eller tänkte han på vad som var bäst för det socialdemokratiska partiet eller Sveriges relationer med USA?
Drygt trettio år senare blir ett tidigare hemligstämplat dokument ur det amerikanska utrikesministeriets arkiv offentligt. Det kastar nytt ljus över det spel som våren 1974 pågick på högsta politiska nivå i Sverige. Dokumentet bär överskriften ”Confidential” och är författat av Olsen (ställning framgår inte) vid den amerikanska beskickningen i Stockholm. Han har fått ett femton minuter långt informellt samtal med utrikesminister Sven Andersson. Han skriver att Andersson och ”Palme har instruerat ambassadör Edelstam att inte yppa något om USA:s förmodade roll i den chilenska militärkuppen”. De har gemensamt gått igenom Haralds planer och intentioner för turnén i USA och Edelstam har intygat att han enbart kommer att prata om Chile, ingenting om den amerikanska inblandningen i kuppen.
Olson framhåller att Nixon-administrationen är bekymrade över den föreläsningsturné som Harald kommer att genomföra efter kongressförhöret. Han undrar om det verkligen står i Sveriges intresse och om regeringen inte kan hindra Edelstam. Andersson svarar att det juridiskt är möjligt att beordra Harald att stanna hemma, men att han är en symbol för den svenska synen på militärjuntan i Chile. Andersson anser att folk inte skulle förstå om Edelstam ”tystades”.
Olson framhärdar i att han inte kan förstå hur en vänligt sinnad nation som Sverige kan tillåta Harald Edelstams sejour i USA. Förstår inte Edelstam att han skadar Sveriges intressen och saboterar sin egen diplomatiska karriär. Andersson svarar att han gjort vad han kunnat för att avstyra Edelstams besök, men att han vägrat att lyssna. Andersson tillägger: ”jag tycker inte om den mannen. Jag förstår inte hans uppförande [sekretessbelagt avsnitt]”.
Enligt Olsens rapport har Andersson med förundran i rösten berättat att Edelstam bett om att bli utsedd till svensk ambassadör i Washington. Anderson har med ”frustration” avfärdat det hela med att Edelstam är en ”romantiker”. Därefter försäkrar han att Edelstams manuskript kommer att bli ”tvättat” av honom själv och Palme, samt att han kommer att beordras att hålla sig till det.
Senare på kvällen träffar Olson Wilhelm Wachtmeister, chef för UD:s politiska avdelning. Wachtmeister berättar att kongressförhöret är tvådelat – förhållandena i Chile avhandlas under förmiddagen och USA:s roll i kuppen på eftermiddagen. Edelstam har, enligt Wachtmeister, fått order om att inte yttra sig under eftermiddagen. Så blev det också. Edelstam deltog inte aktivt i eftermiddagens debatt.
I dag vet vi, bland annat genom CIA-dokument som blivit offentliga, att Nixon-administrationen aktivt verkade för att Salvador Allende till en början inte skulle kunna beträda presidentposten överhuvudtaget och att man sedan gjorde stora ansträngningar för att störta honom
Harald Edelstam på temavecka om Chile
Helt briljant
Göran Burén, i Västerbottens-Kuriren, skriver i sin recension av "Svarta nejlikan..." att "den senare halvan av hans bok är helt briljant - välskriven, inkännande, spännande och man lägger den ifrån sig med en djup suck".
Vart tog pengarna vägen?
Under arbetet med boken om Harald Edelstam tvingades jag välja bort många goda historier eftersom de byggde enbart på andrahandsuppgifter, som jag inte lyckades bekräfta genom andra källor. Den enskilt viktigaste orsaken till att jag inte kunde belägga en rad historier var Sverker Åström som, trots flera förfrågningar, inte beviljat mig en intervju. Åström var åren 1972-77 UD:s kabinettssekreterare och den som ofta "drabbades" av Harald aktivistiska diplomati.
En historia jag inte tog med i boken handlar däremot i hög utsträckning om en helt annan "mumrik" på UD, nämligen Wilhelm Wachtmeister, chef för UD:s politiska avdelning under den tidsperiod som Harald var ambassadör i Centralamerika och Chile, och senare Sveriges ambassadör i USA.
Historien utspelar sig våren 1974 när Harald Edelstam turnerar runt i USA - påpassad både av svenska och amerikanska myndigheter. I olika sammanhang berättar han om sina upplevelser efter militärkuppen i Chile den 11 september året innan. Han föreläser på amerikanska universitet och högskolor, men framför allt talar han på olika stödgalor till förmån för kampen mot den chilenska militärdiktaturen. Efter avslutad turné har Harald en ganska ansenlig summa insamlade pengar som skulle göra bäst nytta i Chile, hos rätt mottagare. På något sätt lyckas han skicka pengarna till den svenska beskickningen i Chile med kurirposten från den svenska beskickningen i Washington. På försändelsen anger han Wilhelm Wachtmeister som avsändare. Men något går fel i hanteringen och försändelsen når inte avsedd person på den svenska beskickningen i Santiago de Chile.
Enligt Wien-konventionen är diplomatiska kurirförsändelser okränkbara och får inte öppnas eller stoppas av värdlandets myndigheter. Kurirförsändelsernas okränkbarhet vilar dock på en bräcklig grund eftersom privilegiet genom åren missbrukats. Ett av de mest flagranta brotten är de nordkoreanska ambassaderna i Danmark, Finland och Norge som under åttiotalet använde kurirförsändelserna för att smuggla knark. Därför behöver okränkbarheten vårdas, speciellt efter att en ambassadör förklarats persona non grata.
Den diplomatiska kurirposten är inte heller avsedd för att transportera oredovisade pengar till en motståndsrörelse. Därför kallas Harald upp till UD:s kabinettssekreterare Sverker Åström när han återvänder till Stockholm. För ingen tror på allvar att Wilhelm Wachtmeister skickat pengar till den demokratiskt valda folkfrontsregeringen och deras kamp mot Augusto Pinochets militärjunta som då hunnit torterat ihjäl över tretusen människor. Harald blånekar däremot till all vetskap och inblandning i den märkliga penningtransaktionen. Och där upphör spåren.
Jag har inte hittat några dokument i UD:s arkiv som belyser den här udda kurirförsändelsen och Sverker Åström är som sagt inte villig att prata med mig. Vart tog då pengarna som Harald samlat in under USA-turnén vägen? Skickades de tillbaka till Wilhelm Wachtmeister som i maj blir beskickningschef på den svenska ambassaden i Washington DC? Eller var hamnade de? Någonstans måste de ha tagit vägen.
Det här är en av många spännande historier som kantar Harald Edelstams väg genom livet...
Nyligen släpptes också en rad amerikanska dokument, efter år av hemligstämpling, som kastar nytt ljus över det politiska spelet bakom Haralds turné i USA. Jag återkommer till det i kommande inlägg.
Harald Edelstam och Max Manus
Harald Edelstams vänner från ockupationsåren i Norge anordnade i juni 1945 en middag till hans ära på hotell Bristol i Oslo. Fotografiet här ovan är taget vid det tillfället. En stor del av de män och kvinnor som Harald samarbetade med i motståndskampen mot den nazityska ockupationsmakten sitter runt det här u-formade bordet. Under arbetet med boken om Harald Edelstam har jag många gånger önskat att jag fått sitta med vid den här middagen och lyssna till de samtal som då fördes.
Var och en som sitter runt bordet bär troligen på ett vittnesbörd om Haralds insatser mot den nazistiska ockupationsmakten. En stor del av personer som syns på fotografiet har jag inte lyckats identifiera, däremot är jag helt säker på att skeppsmäklaren Ragnar Platou finns med vid bordet. Han är en av de personer som efter kriget hemställer om att Harald ska utses till S:t Olovsriddare för sina insatser mot den nazistiska ockupationsmakten.
Arbetet med att kartlägga Haralds motståndsarbete i Norge åren 1942-44 har varit som att lägga ett gigantiskt pussel. Ibland har bitarna (intervjuer, böcker, dokument och så vidare) format sig till ett mönster, en skönjbar bild och en historia som går att berätta. Men för det mesta har pusselbitarna varit allt för få för att det ska vara möjligt att se ett mönster, helheten. Skeppsmäklaren Ragnar Platou har varit en sådan pusselbit; en bit som till synes saknat sammanhang. Harald och Ragnar kände varandra och samarbetade. Men hur ser fortsättningen ut?
Först helt nyligen fick jag reda på att Ragnar Platou var medlem av det sjömilitära rådet, den högsta ledningen, för den hemliga underrättelsetjänsten R.M.O. Redan våren 1942 hade kommendörkapten Andreas Rygg startat R.M.O. på direkt uppmaning av marinattachén vid den norska legationen i Stockholm. När Harald kommer till Oslo i november 1942 har organisationen, med säte i Oslo, byggt upp ett finmaskigt nät av agenter så långt norrut som till Tromsö. Agenterna samlar in information om all tysk fartygstrafik som sedan förs vidare till Stockholm med en kurirlinje som R.M.O. byggt upp. Informationen är viktig både för att skydda de allierades konvojer till Murmansk, men också för att planera kommande anfall på tyska konvojer till och från Norge. Kurirlinjen, som används både för post- och persontransporter, går över Halden där R.M.O.-mannen John A. Myhre passande nog har en "hytte" vid Iddefjorden. När studenterna vid Oslos universitet behöver fly från Norge i slutet av 1943, för att inte deporteras till koncentrationsläger i Tyskland, bygger Harald och Carl Ferdinand Gjerdrum upp en livlina över samma distrikt.
R.M.O. samarbetade även med brittiska underrättelsetjänsten SIS och sabotageorganisationen SOS som verkade i Norge under större delen av kriget. Bland R.M.O:s informatörer återfinns till exempel SOE-agenterna Viggo Axelsen och Odd Starheim. Men utbytet var ömsesidigt. SOE-agenterna Max Manus och Gregers Gram utför åren 1943-45 en rad lyckade sabotage mot tyska fartyg. Bland annat lyckas de sänka fartyget Donau, som fraktat en stor del av Norges judar till förintelselägren, fartyget Rolandseck och ett nybygge som ännu står på Akers mekaniska verkstad. Manus och Grams fartygssabotage är en bärande komponent i spelfilmen "Max Manus" som setts av över en miljon norrmän. En bidragande orsak till Manus och Grams framgångar är att de fått initierad information av R.M.O. om den tyska fartygstrafiken och den övriga aktiviteten i Oslos hamn. R.M.O. inledde också redan i början av 1942 ett samarbete med SOE-agenten Gunnar "Agent 24" Sønsteby, som senare ska bli ledare för det mytomspunna "Oslo-gänget".
Ännu en bit har fogats till det stora pusslet. Harald samarbetade med Ragnar Platou, som satt i ledningen för den hemliga underrättelsetjänsten R.M.O. Harald hade som diplomat en större rörelsefrihet än de flesta andra i det ockuperade Norge. Han hade dessutom tillgång till en "hytte" i Nordmarka, en stor segelbåt och så vidare. Rätt bra förutsättningar för en underrättelseagent, eller hur? SOE-agenten Gunnar Sønsteby har också i intervjuer med mig uppgett att han hade ett nära samarbete med Harald. Bland annat såg Harald till att Gunnar fick låna svenska generalkonsulatets bilar för speciellt viktiga transporter. SOE och R.M.O. hade ett nära samarbete. Men kände Harald Max Manus, och hur såg deras samarbete i så fall ut?
Trettio år senare, närmare bestämt den 18 september 1974, går Max Manus i en debattartikel i Morgenbladet till hårt angrepp mot Harald Edelstam. Manus ifrågasätter Harald, som då utvisats från Chile, och hans humanitära insatser för att rädda människor som jagas av militärjuntan. Manus frågar retoriskt: Talar vi om samma land, hr. Edelstam? Påhoppet som sådant är inte förvånade eftersom Manus under hela sextio- och sjuttiotalet hade märkliga kontakter med militärdiktaturerna i Latinamerika och gör en rad investeringar i bland annat Chile. Men det som förvånar är tonen i debattartikeln. Det känns som om Manus mellan raderna säger: Men snälla Harald du måste ju förstå att det är skillnad på Santiago de Chile 1973 och hur vi arbetade i Oslo 1943!
Intervju i TV Continente
http://latinamerikaifokus.blogspot.com/2009/05/tv-continente-latinamerikagrupperna.html
Harald Edelstam - 40 års kamp för mänskliga rättigheter
Den 3 juni föreläser jag om Harald Edelstam i Latinamerikanska institutets bibliotek på Stockholms universitet klockan 18.00 till 19.30. Välkommen! Mer information på följande webbplats:http://www.lai.su.se Klicka på länken Öppna föreläsningar.
Äventyraren Edelstam
Diplomat Ulla Gudmundson recenserade "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" i SR:s program OBS den 4 maj. Hon förde ett spännande resonemang om vad som gör en bra diplomat.
Lyssna på recensionen på följande länk: http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=503
Dags för erkännande
Den 16 april var det tjugo år sedan Harald Edelstam dog. Stiftelsen Harald Edelstam ordnade på dödsdagen en minnesstund på Ekerö kyrkogård där han ligger begravd. Stiftelsen offentliggjorde samtidigt att man kommer att instifta ett återkommande pris, Edelstampriset, som ska tilldelas en person eller personer som verkat i Harald Edelstams anda.
Vid minnesstunden sa Caroline Edelstam Molin:
- Det känns viktigt att min farfar äntligen blir uppmärksammad för sina handlingar och sitt engagemang i kampen för de mänskliga rättigheterna samt för sitt mod och civilkurage att rädda människoliv från brutala diktaturer.
Harald Edelstam gav fyrtio år av sitt liv till den svenska utrikesförvaltningen och för att representera Sverige i världen. Han gjorde det med bravur. Harald Edelstams insatser för att freda och uppräthålla de mänskliga rättigheterna är för alltid inristade i historien och i länder där han verkade. Däremot inte i Sverige.
Det är dags att Harald Edelstam får uppskattning och erkänsla för sitt arbete för Sverige och de demokratiska traditioner och den människosyn som det stora flertalet av oss bekänner oss till. Men framför allt behövs han som ett föredöme - nu och i framtiden. Han är ett levande bevis på att en enskild människa som har mod, civilkurage och medkänsla kan göra skillnad och påverka utvecklingen när de mänskliga rättigheterna kränks.
Några recensioner
Recensionerna av "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" droppar in pö om pö. Jag har valt ut några omdömen om boken.
Svenska Dagbladet skrev att "Fors arbetar förvisso grundligt och övertygande men kommer likväl inte riktigt nära personen Edelstam. Var den svenske diplomatens bevekelsegrunder mod eller passion? Var det ideologisk övertygelse eller bottnade det i en allmän humanitär hållning?". Recensenten Kim Salomon konstaterar dock att boken "öppnar för frågor om huruvida civilkurage är viktigare än diplomatiska formaliteter. Politiskt och moralsikt engagemang ställs i kontrast till klassisk diplomati och ger anledning till reflektioner över i vilka situationer en svensk ambassadör ska strunta i diplomatins spelregler och arbeta aktivt mot regimen i värdnationen".
Blekinge Läns Tidning skrev att "minutiöst har han letat fram uppgifter om Edelstams osannolika liv, där mod, oförmåga att acceptera orättvisor och en osannolik förmåga att fatta ögonblickliga beslut är påfallande. Han har blottlagt äventyraren Edelstam som hamnar i hänförelse när kulorna yr medan han trampar gasen i botten och forcerar vägspärrar och gränser i 160 knutar". Recensenten skriver vidare att "Mats Fors har valt en sval berättarstil. Hans syfte är inte sensation utan att måla en bild av vad en enskild människa, fylld av patos, dådkraft och smak för äventyr, kan uträtta om hon råkar finnas på rätt plats i rätt tid".
Tidningen Östran skrev att "år av forskning, arkivstudier och intervjuer ligger bakom boken om Edelstam. Den som inbillar att det är en tråkig, torr framställning tar fel. Det är en spännande, dramatisk berättelse om en man vars motiv och agerande vi måhända inte alltid förstår, men som rättfärdigas i medmänsklighetens namn. Edelstam struntade i konventionerna och det diplomatiska protokollet för att rädda människoliv. En hjälteinsats som inte bara borde erinras om i Latinamerika utan också i Sverige".
Tidningen Må Bra kallade boken "en lysande berättelse om en av 1900-talets svenska hjältar: Harald Edelstam". Recensenten Suzy Persson gav boken omdömet "mästerlig" - fem M av fem möjliga.
Boken Svarta nejlikan - en betraktelse
Boken "Svarta nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion" är en kompromiss. Jag erkänner det gärna. När jag började skriva boken visste jag inte allt jag ville veta om Harald, men jag trodde att jag visste tillräckligt mycket för att det skulle bli en bok.
Research är bland det roligaste jag vet. Intervjuerna, dokumenten, böckerna och tidningsklippen blir bitar i ett gigantiskt pussel. För det mesta passar bitarna inte ihop, men ibland formar de sig till sammanhängande kedjor som bildar ett mönster. När de gör det är det en formidabel adrenalinkick. Men det tillhör undantagen. Däremot föder varje pusselbit alltid minst tio nya uppslag - personer man borde intervjua, böcker man borde läsa, arkiv man borde besöka...
Författaren Väinö Linna har sagt att en författares främst kvalitet är bra sittfläsk. Det är sant. Det tar tid att skriva en bok och det kräver tålamod och uthållighet att vänta ut orden. När det gäller en bok som "Svarta nejlikan" tror jag också, eller det är i alla fall min erfarenhet, att det krävs en annan sak: mod. Mod att bestämma sig för att byta roller. Jag vet inte allt, långt ifrån allt jag skulle vilja vet, inte ens allt det jag vet att jag skulle kunna få veta, men att jag vet tillräckligt för att det kanske, kanske ska bli en bok som börjar leva och finner en publik. Det är ett frustrerande val att veta att det kunde ha blivit mycket, mycket bättre om jag bara fått mer tid; tid för att forska vidare. Hitta nya saker som i sin tur lett fram till minst tio nya uppslag, som i sin tur skulle ha lett fram till tio trådar att nysta i...
Harald var en modig människa, som utsatte sig själv för livsfara för att hjälpa andra människor. Det är inte det modet jag pratar om. Men det finns också ett annat mod, nämligen att erkänna att man är ofullkomligt, att det inte blir perfekt, så bra jag skulle vilja att det blev, men ändå kanske tillräckligt bra.
Jag har i perioder, när jag starkt tvivlat på mitt material och min egen förmåga, känt mig som författaren i Albert Camus "Pesten" som har en hel roman i sitt huvud, men inte kommer igång med skrivandet eftersom han inte lyckas bestämma sig för det rätta ordet som ska inleda romanen. Valet står mellan att det blir en bok, eller kanske ingen bok alls. För mig var valet att byta roll från researcher till författare. Valet stod mellan att forska vidare i jakt på fulländningen eller fatta pennan och gestalta det som jag vet, som de flesta andra inte vet, men som de kanske skulle vilja veta.
Wilkens anmäler Diplomaterna
Martin Wilkens, Harald Edelstams närmaste medarbete i Chile under militärkupp, anmäler tillsammans med Sveriges ambassadör i Reykjavik, Madeleine Ströje, TV-serien diplomaterna till Graskningsnämnden. De anser att serien var "kränkande för en hel yrkeskår och brast därigenom allvarligt i kravet om opartiskhet". De anser vidare att de två tjänstemän som medverkar i serien inte är representativa för UD som helhet. Toppdiplomaterna Jan Eliasson, Rolf Ekéus och Sven Hirdman har tidigare också attackerat seriens beskrivning av diplomatkåren.
Ambassadrådet Klas Ljungberg och protokollchefen Per Sjöberg är säkert inte representativa för UD som helhet. Men man kan ändå undra hur de hamnat på så pass högt upp i hierarkin. Hur präglar det unga attachéer att ha en sådan som överordnad chef? Vad är det för attityder och värderingar som får fäste på en sådan ambassad.
Harald Edelstam skrev på 70-talet en debattartikel om UD:s kåranda och den "odrägliga" karriärismen som leder till "inskräkthet, likriktning och smak för intriger". Något som på små ambassader innebär att medarbetarna känner sig tvingade att "anpassa sig till chefens - eller till och med chefsparets - fördomar".
Undrar hur det ser ut på den svenska ambassaden i Dubai där Ljungberg jobbar?
Diplomater?
Sveriges Television visade i början av året under sex veckor programserien "Diplomaterna" på bästa sändningstid. Det var en seriös satsning med ambitionen att beskriva UD inifrån; vad de personer som representerar Sverige utomlands egentligen gör. Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds gav sitt godkännande till upplägget, enda kravet var att utrikesförvaltningen skulle få granska programmen ur sekretessynpunkt, vilket de också fick.
Det var en häpnadsväckande bild av UD som utkristalliserade sig under de sex programmen. Avsnitt efter avsnitt bekräftades den mest vulgära bilden av UD som en samling bortskämda slynglar som sippar cocktails, fraterniserar med värdlandets överklass, sticker huvudet i sanden när det börjar brännas och överlag är allmänt inkompetenta. I det sista programmet får vi möta Klas Ljungberg, andreman på den svenska ambassaden i Förenade arabemiraten. Vi följer honom medan han dricker öl och paraplydrinkar, åker lyxjakt tillsammans med en hov av vackra kvinnor med minimala bikinin. In i kameran säger han:
"Att vara diplomat och behöva bada och dricka cocktail, det är ett rent helvete".
Harald Edelstam antogs som attaché vid UD år 1939. Under sina 40 år i den svenska utrikesförvaltningens tjänst bars han av en stark övertygelse om att den diplomatiska missionen var ett förtroendeuppdrag. Harald representerade Sverige och det Sverige och svenskarna stod för och trodde på. Det ställningstagandet var han rätt ensam om - år 1944 liksom 1973.
Efter utvisningen från Chile formulerade han ett ställningstagande; det som skulle utmärka den nya tidens diplomater. För mig har det blivit Haralds credo. Han sa: "Man kan inte låta bli att handla när man ser att människor har det svårt. Inte ska väl en ambassadör sitta i ett elfenbenstorn och bara umgås med landets överklass. Man ska åka ut i landet och söka upp folk i partierna, i organisationerna".
Märk väl att Harald säger man, vilket borde betyda diplomatkåren - den som fått förmånen att representera Sverige utomlands. Efter att ha följt programserien "Diplomaterna" inser man att den nya tiden inte kommit (drygt 30 år efter Haralds programförklaring) och man undrar när Klas Ljungberg och hans gelikar senast lämnade paraplydrinkarna för att möta vanligt folk?
Mats Fors
Mordförsöket på Hitler och Harald Edelstam
Andra världskriget, det förra århundradets stora berättelse om gott och ont, fortsätter att ge upphov till goda storyn. Filmen "Valkyria" som handlar om mordförsöket på Adolf Hitler i juli 1944 är ett aktuellt exempel.
Översten Claus Schenk von Stauffenberg, som spelas av Tom Cruise i filmen, lyckas placera en bomb i Hitlers kommandocentral Varggrottan i Östpreussen. Hitler överlever på ett mirakulöst sätt attentatet, mot alla odds...
Stauffenberg återvänder till Berlin, för att dra igång statskuppen. Han inser däremot rätt snart att de militärer, som tidigare sagt att de stöder honom, har svikit. Han fängslas och avrättas, på order av generalöversten Friedrich Fromm, på generalstabens bakgård. När exekutionspatrullen, eller sonderkommandot, avfyrar de dödande skotten mot honom utropar Stauffenberg: "Es lebe das heilige Deutschland".
Under arbetet med boken om Harald Edelstam har jag ägnat mycket researchtid åt mordförsöket på Hitler. För pusselbitarna finns där. Under tiden i Berlin umgicks Harald med männen och kvinnorna som utgjorde kärnan i oppositionen mot Hitlerregimen. Det vittnar bland annat gästboken från perioden i Berlin om. Brodern Axel konstaterar också att många i Haralds närmaste umgängeskrets i Berlin "försvann" efter mordförsöket på Hitler i juli 1944.
Harald och hustrun Louise var bland annat goda vänner med Otto och Anne-Marie Bismarck. Otto Bismarcks bror Gottfried var bästa vän med Stauffenberg, men lyckades på något outgrundlig sätt överleva Hitlers brutala utrensningar efter mordförsöket.
I Oslo har Harald nära relationer till oppositionens ledande män. Han är god vän med Henrik Sørensen som i sin tur skaffat fram Arvid Brodersen, som är Theodor Steltzers förbindelseman till den norska motståndsrörelsen. Steltzer, som är djupt religiös, i likhet med många andra inom den ambivalenta och handlingsförlamade tyska motståndsrörelsen, kallas efter attentantförsöket hem till Tyskland, där han ögonblickligen grips på Tempelhofs flygplats. Han ställs inför den fruktade folkdomstolen. Han döms till döden, men domen verkställs aldrig och han överlever kriget.
Pusselbitarna finns där: Gottfried Bismarck, Steltzer, Brodersen, Adam von Trott zu Solz, Helmuth James von Moltke, Peter Yorck von Wurtenburg, Lutz och Weiss. Däremot har jag inte lyckats binda Harald till mordförsöket på Hitler. Men det är en annan historia...
Mats Fors
